13 januari.

 
Att ljuset stannar längre om eftermiddagen. Halleluja och amen på det. Vi gick ut en stund i eftermiddag jag och de små efter att ha varit inne och skrotat hela dagen. Jag tänkte bara att vi skulle gå bort till återvinningen för att få lite luft men Linnea tog med en typ av stjärtlapp att åka på vid skolans lekplats för Saga hade ändå tänkt stanna och gunga där. Det föll lite snö igår. Lite, lite men tillräckligt för att kunna åka på. Att det blev sån bra fart berodde säkert mest på att det frusit och var typ som is ovanpå snön. Backen vid lekplatsen var inte så bra men i den på skolgården gick det bra att åka. Saga som knappt åkt nån pulka denna vinter pga dåligt med snö tyckte det var jättekul. 
 
Bilder tagna klockan  16.18-16.22 och då var det inte helt mörkt:)
 
 

12e Januari.

Fredagkväll klockan 22.10.
 
Så gick första skolveckan och Hampus och Lovisa är som vanligt ute ikväll. Första veckan blev en fyra-dagars vecka. Skönt med en mjukstart. Fast så mjuk var den inte. För natten innan skolan började ville Saga stiga upp 3.45. Så de sista timmarna till klockan ringde låg jag och slumrade på soffan. Sen på dagen hade Sofie tid hos diabetesläksren så jag och Saga tog tåget till Växjö för att möta upp henne där. Det var det sista besöket på barn och ungdomsmottagningen där hon gått i ca 10, 5  år. Man önskar att det var det sista någonsin, att sjukdomen kunde trollas bort men nu ska hon flyttas över till vuxenavdelningen. 
 
I onsdags och torsdag kväll jobbade jag. Det gick bra och kändes som två givande och energigivande kvällar på två olika avdelningar. Jag kan inte annat än säga att jag trivs med jobbet. Jag är så glad att jag gav det en chans. För när jag började där i april 2016 var det enbart för att det inte fanns nåt annat sätt att spara mina föräldradagar på. Jag hade sagt aldrig mer åldringsvården. Men det ger så mycket. Alla de där fina mötena med alla människor .
 
Ikväll har jag och tre av barnen sett på Talang på tv. Der var premiär för i år. Tror det var en tidig premiär. I fjol började det den 18 mars. Det var en lördag. Jag minns det för att den eftermiddagen, den eftermiddagen hade jag precis fått veta... det var stort och omvälvande och jag var livrädd, tvekande och skitglad på samma gång. Med känslorna överallt... man glömmer inte, det gör man inte. Och det har nog påverkat mig mer än vad jag egentligen  tillåter mig själv. Jag avskyr att inte göra saker jag påbörjat klara. Jag avskyr abrupta slut. Och orden aldrig mer. Jag vill göra färdigt och klart. 
 
Imorgon hoppas jag på sovmorgon eller iallafall på en god natts sömn. Stor chans...På måndag börjar vi inskolningen på dagis. När Linnea var liten och som 3 åring började förskolan tänkte jag att tack gode Gud att jag inte ska ha fler barn för detta skulle jag aldrig fixa igen. Det var några riktigt jobbiga månader för oss båda. Riktigt jobbiga! Jag har aldrig före eller efter i mitt liv gråtit som då. Denna gång är det inte så allvarligt tänker jag. Linnea grät och grät och ville inte gå dit och om nätterna vaknade hon och hade ont i magen. Men vårdnadsbidraget hade tagit slut och jag hade redan små vick som väntade på mig så jag var tvungen. Det var nog extra svårt för jag och Linnea hade typ aldrig varit i från varandra. Vi var tillsammans hela tiden. Saga är ju van att jag går till jobbet någon eller några kvällar i veckan. Jag hoppas att Saga ska trivas. Men skulle hon inte alls vilja och vara så där tokigt ledsen så finns det en plan B. Då får jag helt enkelt köra på med mina kvällar ett tag till. Linnea vill absolut inte börja fritids så hon skulle inte bli direkt ledsen om jag är fortsatt ledig på dagarna. Men jag hoppas det ska bli bra. Jag behöver håva in lite mer pengar varje månad och nu börjar jag bli så jävla gammal att jag tänker att jag ju måste hinna jobba ihop nån slags pension också om man får äran att leva när den dagen kommer.
 
Nu har klockan blivit 22.45. Linnea och Saga har somnat och Lovisa har kommit hem. Och jag går och lägger mig fast det är fredag för idag har jag varit trött hela dagen. 
 
Veckan som gick. Denna veckan märktes det att ljuset stannar längre om dagen. Som jag älskar det!
 
 
 

7 januari.

 
Hur kul är det egentligen att fylla år den 7 januari. Två veckor efter jul. En vecka efter nyår. När alla helger och högtider är över och vardagen står för dörren. Inte alls kul faktiskt. Alla har vardagsångest. Plånböckerna är tomma och alla är trötta efter månader av mörker. Lägg dessutom till PMS och siffran 43. 43! Suck! 25 skulle vara så mycket bättre. Men 43 är i alla fall bättre än 53...
 
Jag läste i en dagbok från 86 ikväll. Jag skrev om årsskiftet och nyårsafton när  85 blev 86. Jag tyckte det var sorgligt hur tid försvann och aldrig skulle komma åter igen, att det som hänt 85 aldrig ska hända igen. Jag skrev att tiden bara går och jag blir bara äldre och äldre... Jag var 10 då och skulle fylla 11... Jag skrev om hur kul jag och Karolina hade när vi var 5 när vi satt ute på en madrass och lekte att vi kunde flyga. Ja ni hör. Jag hade åldersångest och "livet går för fort ångest" redan då. Jag till och med uttryckte det så, att tiden gick för fort. Inte konstigt att man fått grubblande tänkande ungar när de har en pappa som är lika dan. Det sitter i generna kan tänkas.
 
Jag fick en fin teckning av Linnea i förmiddags. Och en fin av Saga. Sen har jag fått tulpaner och rosor. Te, choklad och lotter. Och ikväll bjöd Jonas på räkmackor. Och så blev det äntligen solsken. Och ikväll var det ljust ute klockan 16. Det liksom. Det var en bra present. 
 
 
 
RSS 2.0