Septembers sista dag.

 
 
Raska steg i spåret tillsammans med äldsta dottern. Med Septembervinden busande i mitt nytvättade hår, snackar vi tjejsnack, viktigt och oviktigt. Andas frisk skogsluft. Stannar till och fotar lite vackra löv, svampar och stenar. Tänker att jag har världens bästa promenad sällskap. Mellanbarnen är och leker med en varsin kompis i grannhusen och lilltjejen är hemma och pärlar pärlplattor med pappan. Många pärlplattor har det blivit de sista dagarna, att pärla är hennes absoluta favorit nu. Det känns som en bra söndag.
 
Vi var i kyrkan i morse lilltjejen och jag, vi lyssnade när mellantjejen sjöng med barnkören. En duktig kör som sjöng riktigt fint. Under tiden vi var där, så fixade sambon lunchen, han bjöd oss sen på ett fantastiskt gott potastismos och ugnsbakad falukorv.
 
Sambon och mellantjejen har åkt iväg på simmningen nu. Lilltjejen vill bada i baljan, sen ska hon få välja vilka kläder hon vill ha på sig på morgondagens dagisfotografering. Jag jobbar heldag imorgon, men sambon har ledig dag så efter att de tagit kortet på dagis så får de två gå hem och ha en mysdag alldeles på egenhand.
 
 
På promenad.
 
Med fina äldsta dottern.

Lilltjejen pärlar och pärlar.
 
Mellantjejen laddar med frukt inför simningen.
 
 
 

Lördagsutflykt.

 
Vi åkte på en liten lördagspicknic till vår hembygdspark idag, jag sambon och småtjejerna. Fikade på vaniljbullar och chokladkex. Och hade det bra i Gubben Hösts vackra natur. Vi tittade på svampar, klättrade på stenar, läste sagor i sagospåret, hade springtävling för att jag ville springa av mig lite av vaniljbullarna. Och sambon han passade även på att sova en liten stund där, under bar himmel på vårat gamla picknictäcke. En eftermiddag helt i min smak.
 
 

Om Molly och alla de andra kämparna.

 
 
 
Jag läser i Aftonbladet att sångerskan Molly Sanden fått diabetes typ 1. Jag berörs. Jag gråter en skvätt för henne. Jag hoppas att hon snart mår bättre. Jag gråter en skvätt för alla barn och ungdomar som varje år, varje månad och varje dag insjuknar i diabetes typ 1. Denna livslånga sjukdom.
 
Jag beundrar dem alla, jag beundrar dem för att de står ut med alla blodsockermätningar de måste göra varje dag, jag beundrar dem för att de står ut med alla insulininjektioner de måste ta varje dag. Och för att de varje dag måste kämpa för att nå ett så bra blodsocker som möjligt. Jag ser på min egen fina dotter som fick diabetes då hon var sju år, hur trött hon blir när blodsockret svänger. Ena veckan värden som ligger alldeles för hög, och andra veckan känning efter känning. Flera nätter denna veckan har hon vaknat av lågt blodsocker, fått gå upp och äta druvsocker, ändra på insulindoserna i pumpen, och även fått gå upp för att äta en banan eller dricka ett glas mjölk. Och jag beundrar dem för alla dumma frågor och kommentarer de ofta får höra angånde sin diabetes. Jag beundrar alla föräldrar som lever med små barn som har diabetes, arbetet de lägger ner dag som natt för att deras barn ska få må så bra som möjligt.
 
Jag hoppas att Molly kan ge diabetes typ 1 ett ansikte utåt, att sjukdomen kan bli ännu mer uppmärksammad, så att folks okunskap kring sjukdomen förbättras. Fortfarande har folk en ofta en helt fel uppfattning om varför man får sjukdomen. De flesta tror att den går över, att man genom att ändra på sin kost och vikt kan bli av med den. Och få vet hur pass allvarliga konsekvenser den få. Trots att det är 2012 så finns det alldeles för mycket missförstånd och okunskap om denna sjukdom.
 
En stor kram till Molly och alla andra barn och ungdomar som haft oturen att bli en av dem som drabbats.
 
 
 
RSS 2.0