Det kommer aldrig att vara över.

 
 
Hon vaknar tidigt idag. I alla fall tidigare än hon brukar. Jag väcks av att hon ligger och pratar, säger dadada med sin allra soligaste röst. Jag svarar med orden jag älskar dig. Vi ligger kvar en stund och speglar oss i varandras ögon. Hon har sin vita pyamas med lamm på, den hon fick av Jonas i julklapp. Den med ögon och öron på fötterna. Hon tar tag i en fot och ler. Sen stiger vi upp till lördagen. Till februaris sista dag. Jonas och Lovisa har stigit upp och håller på att göra sig klara för att åka iväg till Skilingaryd med buss där Lovisa ska delta i gymnastiktävling. Förr om åren åkte vi alltid hela familjen när barnen skulle iväg på aktivitet men på senare tid har vi börjat dela upp oss. Det blir smidigare så och alla tycker inte det är så kul att följa med.
 
Linnea och jag tog en långsam frukost i soffan och när Saga blev trött la jag henne i vagnen för en promenad. Morgonen var lite grå men fåglarna sjöng lalala och luften var frisk och skön att andas. Vi gick bort mot spåret, det märktes att det var lördag idag. För vi mötte många människor, människor med hundar och en kvinna med stor och vacker mage. För en stund såg jag mig själv studsa fram där i spåret med magen i vädret så som jag gjorde alla de tusende varv då både Linnea och Saga låg i magen. Idag sover Saga i vagnen. Hon var trött och somnade så fort vi steg utanför dörren. Linnea hon var lite hostig och förkyld och valde att stanna kvar i nattlinnet hemma hos storasyskonen. Jag hälsar på dem jag möter. Med några växlar jag ett par ord. Folk är glada, kanske för att det är lördag, kanske för att våren är på ingång. Jag går och dagdrömmer så som jag alltid gör. Samlar lugn och njuter av det som är vackert. Sen går jag hem och steker pannkakor till barnen. 
 
 
 
Saga sover vidare. Jag börjar rensa lite i hennes garderob. Mycket på hennes hyllor har blivit för smått. De där allra minsta plaggen är borta sedan länge. Borta. Undanstoppade. Nu är det dax att plocka bort nästa storlek. Jag står och vrider och vänder på de små plaggen. Luktar, känner och vet inte vad jag ska göra med dem. Det mesta är sånt som storasyskonen haft. Lite av dem är presenter till Saga som hon fick när hon föddes. Jag har alltid haft svårt för det här. När de andra varit små har jag alltid packat ner kläderna i pappkartonger och stuvat undan i förråd och på vindar med en dröm långt in i hjärtat att en dag få packa upp och använda dem igen. Nu är jag fyrtio. Nu vet jag att det aldrig kommer att bli så igen. Och det känns lite jobbigt. Eller egentligen känns det riktigt jävla jobbigt. Jag vet att det aldrig kommer att vara över för mig. Jag kommer aldrig att känna mig så där färdig som folk säger att de gör. Jag kommer alltid bära en dröm om ytterligare en bebis. Om och om igen. Jag vet att längtan kommer att komma åter. Det kommer räcka att jag träffar en nyfödd, det kommer räcka att jag blir nyförälskad i livet eller i min man för att äggstockarna ska börja dansa lambada igen. Det trots att jag just nu lever min dröm.
 
 
 
 
Jag fick fem. Fem. En handfull fina ungar. Fem. Fler än genomsnittet. Fem. Fler än vad jag någonsin vågade hoppas. Fem fina ungar alla med olika personligheter. Alla underbara och högt älskade. Sofie Hampus Lovisa Linnea och Saga. Det var så det blev och jag är sjukt tacksam livet de barn jag fått. Det är en rikedom att få vara mamma till detta lilla gäng i varierande åldrar. Det är häftigt att ha en femtonårig, en dotter som nästan är vuxen. En tjej som man kan sitta och dricka kaffe och prata om livet med. Det är underbart att få dela dagen med en bebis, pussa liten bebiskind, lyssna till kluckande skratt, trösta när hon gråter och att få följa med i en fartfylld utveckling. Och det är så jäkla roligt med åldrarna där emellan. Leken, fantasin, frågorna, upptäckarlusten, de tassande stegen mot tonår, femåringens sprudlande energi och allt annat som de ger och tar och låter mig vara med om. 
 
Jag viker ihop ännu en liten body, en liten body som ingen ska ärva. Sen vaknar Saga, jag hör dadada från vagnen och när jag kommer fram för att lyfta upp henne ler hon sitt allra soligaste tandlösa lilla leende. Och jag viskar, nu stannar vi i det här länge, länge. Nu skyndar vi långsamt fram.
 
 
 
 

26 februari 2015.

Jag tar en barnvagnspromenad efter lunch. Och solens strålar smeker vinterblek kind. Jag känner hur den värmer och jag får hålla emot för att inte ställa mig och skrika stora vårskriket över hela vår by. När jag kommer hem kommer Linnea med ut. Vi plockar upp ris och pinnar i trädgården, sånt som fallit under vinterns stormar. Det känns fint att se min Linnea springa runt i bara jacka utan mössa och vantar igen. Och det känns fint riktigt, riktigt fint att i år står det en barnvagn i vår trädgård när vi möter våren. I landen ser vi hur små krokus sticker upp nosen ovan jorden. Lite tidigt kan jag tycka. De kunde väntat en månad eller så. Men de är dock väldigt vackra där de står.
 
 
 
Vad händer annars då? Linnea har börjat på fotbollsträning, det är andra gången ikväll. Vi var och bowlade i lördags och i söndags var vi på Rydaholms värdshus ihop med brorsans familj för att fira far som fyllt år, och i måndags var jag och Saga på bvc på föräldragrupp. Imorse var jag på vårdcentralen och lämnade blodprover inför mitt läkarbesök på sjukhuset i mars, jag ska träffa en diabetesläkare som uppföljning på min graviditetsdiabetes det känns bra att det kollas upp ordentligt för jag vet att jag ligger i riskzonen. 
 
 
Jag har funderat lite på på vilket forum jag ska sätta mina kråkfötter om det är här eller på instagram. Någonstans måste jag skriva för annars får jag skrivklåda. I bloggen har jag mer yta och plats för fler bilder samt att den känns mer som min och som något jag kan spara vilket är en fördel. Men instagram är smidigare och när jag bläddrar tillbaka bland mina bilder så ser jag att jag har en fin liten minnesdagbok även där. Samt att på instagram blir det inte bara en monolog. Det blir också ett möte med andra människor. Jag är nästan chockad över hur vänliga och kärleksfulla människor det finns där ute. Människor som peppar och berömmer varandra. Jag har fått så mycket fina ord från människor jag aldrig träffat. Och Saga hon fick för ett par veckor sedan en fin hemvirkad filt med posten från en tjej som heter Ida. Ida och jag har följt varandra på instagram sedan i somras ungefär. En dag i december fick jag ett medelande från henne där hon undrade om hon fick virka en filt åt Saga. Såklart ville vi det och såklart blev vi väldigt glada när den damp ner i brevlådan. 
 
 
 
Hoppas ni alla har en bra kväll, imorgon är det fredag igen, skönt va. Nu ska jag leta upp nåt nyttigt att äta för i måndags bestämde jag mig för att försöka återgå lite grann till det sättet jag åt på när jag väntade Saga. Inte för viktens skull för mina ynka fem gravidkilon försvann i samma veva som Saga föddes och nu väger jag mindre än på många år. Men jag känner att det blivit lite för mycket snabba kolhydrater, fikor och choklad sedan hon föddes. Eftersom amningen gör mig ständigt hungrig är det lätt att bara kasta i sig snabbast möjliga. Men jag känner att det får blodsockret att svänga och bara göra mig mer hungrig. Så nu lämnar jag sockret och lite av de mjuka mackorna ett tag. i hopp om att bli sådär pigg och stark som i somras.

Vad har ni gjort på sportlovet.

 
Vad har ni gjort på sportlovet? Vi har gjort nästan ingenting. Fast lite har vi såklart gjort. Några av barnen har varit i stan och shoppat, några av dem har varit på bio, en har varit på akrylmålning på biblioteket. Två av dem har lekt med kompisar. Hela ligan utom Saga har varit och "jobbat/lekt" på farbror Kenths jobb, (han är vaktmästare på byns biograf och de älskar att hänga där). Vi har fikat en massa. Idag är en på biblioteket med pappan som har tagit en föräldrardag och en har gått ner till byn med bästa vännen för att köpa present till en kompis som ska ha födelsedagsfest ikväll. På måndag börjar skolan igen och ett av barnen frågade mig om vi inte skulle hitta på något på lovet. Jo, säger jag, men jag har ju varit förkyld och lite febrig och pappa har ju jobbat. Men, va säger hon, ska jag komma tillbaka till skolan och säga att jag inte gjort någonting under lovet, fy vad pinsamt.

Och det är just det. Jag tror att ingen av mina ungar är missnöjda med sitt lov. Jag tror de haft det bra. Med lagom mycket aktiviteter. Jag tror de tyckt att det varit skönt att bara vara lediga, ta sovmorgon, sitta kvar i soffan med plattor och mobiler de dagar de velat det, kunna gå och lägga sig när de vill om kvällen. Slippa läxor och prov och bara varva ner. Men man måste ju ha nåt att berätta. Man vill ju vara som de andra. Som mamma vet jag att det säkert är många som inte gjort någonting alls, som kanske aldrig får göra något av olika orsaker. Och det finns säkert de som inte ens haft nåt lov för att föräldrarna varit tvugna att jobba. Men när man är barn hör man bara de som berättar att de varit på fjällsemestrar, solsemestrar på äventyrsland och badpalats. Det känns tråkigt att det måste vara så. Fast sen kan man ju också vända på det. En av mina sa igår kväll när vi hade lite glassmys: "Mamma, stackars dem som måste åka på vintersemester, åka skidor hela tiden och hålla på och grilla korv och sitta vid en eld och frysa där det luktar äcklig rök". Just den av mina ungar har nog inte så stora problem med att vi "inget" gjort på lovet. :)
 
 
 
 
 
RSS 2.0