För ganska exakt ett år sen skrev jag mitt första inlägg här på bloggen och sen dess har det bara rullat på. Det var nog mest tänkt som en liten semesstergrej, men så var det så skönt att skriva av sig angående dagisångesten jag då gick och bar på. Och så hade jag så mycket jag ville berätta. Fortfarande tycker jag att det är väldigt kul att skriva, väldigt avkopplande men ibland funderar jag över varför jag skriver, vad det fyller för syfte om det är för mig själv eller er jag skriver. Jag funderar på hurvida de inlägg jag lägger upp är av intresse för omvärlden. Ett år har gått och jag tänker på att allt jag skriver bara blir en återupprepning. 

 

Det är sommar, sommar och semester denna underbara älskvärda tid med grill, sol, bad och fika i massor, det är cykelturer på landet och bräkande får. Vi är tillsammans hela familjen varje dag precis så som jag vill ha det. Det är bilder på badande ungar och vackra ängar. Så kommer åter ångesten inför hösten, än en gång ska jag kastas ut i det okända, bli arbetslös och inte ha nån koll alls på varken inkomst eller hur min dag ska se ut. Barn kommer att fylla år. Det kommer att bli jul med en massa mysiga bilder och jag kommer att berätta om hur duktig min sambo är vid spisen när han kokar dopp och tillreder Jansson. Kanske kommer jag nämna nåt om den där adventsbebisen som aldrig blev. Det kommer bli 2014 och jag kommer gå och längta efter våren. Våren min årstid. Jag kommer snacka om krokus och snödropp. Men vem har glädje av allt det här.

 

Mitt skrivande fungerar lite som terapi för mig jag tycker det är så otroligt skönt att sitta en stund framför datorn. Jag har massor av mer grejer i mitt huvud en massa bra stoft till inlägg. Men hur personlig vill jag egentligen vara? För egen del skulle jag kunna vara hur personlig som helst. Men kanske inte för sambon och barnens skull. Jag är inte rädd för vad människor tycker och tänker om mig jag är den jag är och kanske gillar man mig kanske inte. Så är det ju man kan ju inte älska alla. Så jag tänker att den där stunden, den lugna terapeftiska stunden kan jag även få på en promenad i vacker miljö eller susandes fram på min cykel med kameran i cykelkorgen pratandes med mig själv.

 

Nu har ni fått en smakbit av mig det har varit kul att ni velat läsa. Men nu känns det som om detta får bli mitt sista lilla inlägg.

 

Ha det bäst allihop!  Särskilt tack till er som ibland kommenterat mina inlägg eller gett mig en tumme på FB det är ni som gett inspiration att skriva så länge som jag ändå gjort. Men också tack till alla er "smygläsare" som gjort att jag fått upp statistiken;)