Leila, Per och jag.

 
 
Kokar saft som en besatt. Vet inte hur jag förvandlades till en saftkokande och bakande liten Leila Lindholm kopia. Men idag har jag kokat saft ungefär hela dagen. Vackert röd saft utan tillsatser. Jag gjorde dock en liten paus mitt på dagen för ett besök hos tandläkaren, för en av mina små älsklingar har fått ont i en tand som sedan en tid tillbaka haft ett hål i sig. Idag ville tandläkaren dra bort den håliga lilla mjölktanden, den gör ju liksom ingen nytta där den sitter. Men det ville inte min lilla älskling alls lyssna på. Så vi åkte hem igen. Och fikade och kokade ännu mer saft.Tur att vi har jordkällaren.
 
Tänkte i morse när jag stod i köket i mina grå mysplyschbyxor och kokade dagens första saftsats att tänk om jag för 20 - 25 år sedan kunnat se in i framtiden och sett mig här och nu. Om jag fått se mig stå i grå mysbyxor med fyra ungar omkring mig och koka saft i en villa klockan halvtio på morgonen, då hade jag med all säkerhet lagt benen på ryggen och sprungit för livet. Sprungit i panik för att springa ifrån mig själv.
 
Men nu blev ju mitt liv som sådant att jag fick fyra fina ungar och en lika fin sambo och allt blev så mycket bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Och till på köpet så började jag på nåt märkligt vis att koka saft i mängder, som värsta hemmafrun. Var ska detta sluta? Det kanske är tur att jag snart ska lämna hemmafrulivet bakom mig annars hade jag kanske innan årets slut klippt av mig håret och börjat rulla det på spolar och jag skulle gå runt och lukta av sån där läggningsvätska. Kanske skulle jag klä mig i rutigt förkläde med blommiga blusar under och baka kakor från morgon till kväll. Och lilltjejen skulle äta så mycket fika att hon till slut rullade fram och då skulle bvc göra hembesök och fråga: - Ni äter väl enligt tallriksmodellen? Och kom i håg bara ett glas saft. Ett glas saft på lördagar. Huu, så konstigt det skulle bli.
 
Fast när jag tänker efter så är jag så långt från en Leilakopia man kan komma. Jag är nog mer Den nakne kocken / Per Morberg när jag rusar fram genom köket, och lite vimsigt skvätter, spiller och förlägger mina ingredienser och redskap. Jag har liksom inte alls det där lugna, harmoniska Leila-leendet när jag spiller saft över mina gråmysbyxor och bränner mig på handen.
Men jag hade ett riktigt stort och nöjt leende när jag provsmakade dagens vackert röda, alldeles nygjorda vinbärssaft. Halleluja, så god den var!
 
Igår gjorde jag en provomgång saft där vaniljstång ingick i receptet, den var också väldigt god men den här naturella som gjordes på enbart bär, vatten och socker - den var himmelsk. Äldsta dottern sa att det var den godaste saften hon druckit och sambon tyckte att den smakade som när man var barn. Men de tre små var lite skeptiska. Kanske var det lite ovant med en saft som smakar saft och som bara är gjord på bär och socker utan ett endaste E-ämne, färgämne eller andra tillsatser. Men själv ger jag den fyra solar. Så pass att jag kanske byter ut vinet mot saft till kvällens allsång.
 

Blåbär, vinbär och lite annat.

 
 
Eftersom mitt lilla blåbärsföråd hade tagit slut, ( ja det har blivit mycket blåbärssmoothie, blåbärsmuffins och andra kakaor med blåbär i på sista tiden) så gav jag och tre av barnen oss ut i skogen i förmiddags för att samla på oss lite nya. Idag tyckte dock barnen inte att det var så skoj att samla bär så de passade på att leka vid bäcken och klättra på stenar istället och skrika bajskorv så högt de kunde så att det ekade över hela skogen. Det var lite glesare med bär idag än sist vi var ute, så burken fylldes inte lika fort. Men vad gör väl det för jag trivs så bra där i skogen och när man har sambon hemma som fixar lunchen så behöver man inte stressa hem för att ställa sig vid spisen, så vi lufsade lungt på där bland mossa, granar och stenar och mådde bra.
 
Jippi, svensk mat! Utbrast sonen när vi kom hem och såg att pappa hade gjort potatis, köttbullar och brunsås till lunch. Efter lunch kom min käre far förbi med "lite vinbär". Jag hade för några veckor frågat honom om han visste någon som hade vinbär för jag ville prova att koka vinbärssaft. Han hade med sig en hink med ca 15 LITER bär. Ja, så nu har jag något att göra i morgon. Har precis gjort en provomgång på 2 liter bär. Mer än så hann jag inte med idag. Eller rättare sagt mer än så orkade jag inte idag. För vi hade lovat barnen en runda på stan för att köpa lite grejer inför skolstarten, och i vanlig ordning efter en shoppingtur med gänget så blev jag helt slut. Men två ryggsäckar från Stadium och lite nya idrottskläder till sonen fick vi iallafall med oss, och tänk att det blev en top till mig också. Och strumpförrådet för mellanbarnen fylldes på, det är ju så märkligt att barnen alltid bara har en av varje strumpa. Och så köpte vi nagllack som var på utförsäljning på Maxi för 10 kronor styck. Rött, rosa, svart och turkost, tjejerna vill ju gärna få sina naglar målade. Till lilltjejen köpte vi födelsedagspaket, äldsta dottern hittade nåt på Gina Tricot och sambon fick öl. Nu ska jag gå ner och se om saften svalnat så vi kan ta oss ett provglas. Känner på doften att barnen poppat popcorn så lite nykokt hemgjord saft till det blir nog perfekt.
 

En märklig grej.

 
 
Häromkvällen låg jag och tänkte på märkliga saker jag gjort i mitt liv, försökte rangordna dem, men jag vet inte riktigt vilken upplevelse som tog hem första platsen för jag somnade innan jag var där. Men en sak som gav upphov till en mängd olika känslor och som var helt galet märklig var den när jag på min 35:e födelsedag öppnade mitt födelsedagspaket från min svärmor. Ett paket inslaget i silverfärgat papper med fint krusade snören och med en etikett på som skvallrade om att den var inhandlad på Melab. Jag vet att svärmor och min äldsta dotter var där ett par dagar innan min födelsedag för att köpa ett paket till mig. Och att svärmor själv valde ut det som skulle bli min 35 års present. Äldsta dottern hängde bara med precis som hon alltid brukade när hon hade chansen. Det var jullov och då passade hon på att vara extra mycket med sin älskade farmor.
 
Egentligen hade det inte behövt bli en så stor och märklig grej kring det där paketet, egentligen hade det inte behövt röra upp så mycket känslor. Det skulle kunna ha blivit en i mängden av fina saker jag blivit gratulerad med. Svärmor kunde ha kommit med en blomma i ena handen och ett silverfärgat paket med vackert krusade snören i den andra handen med en sång och ett lite busigt leende på sina dagen till ära målade läppar.
 
Men svärmor kom aldrig. Ingen kom. Det var ingen frukost på sängen, det var ingen sång, det var ingen tårta. Det var ingenting. Jag minns inte så mycket av min 35:e födelsedag. Det jag minns är att vi mest grät, vi tittade på varann för att genom den andres ögon få ett svar på om detta bara var något vi drömt under natten. Nej vi hade inte drömt. Vi hade vaknat till en ny dag, en dag där inget längre var som det skulle. Dagen innan min 35:e födelsedag fick vi ett samtal om att Jonas mamma, barnens älskade farmor, min svärmor hade gått bort. Och vi bara föll, föll, föll och föll. Hur kunde det bli såhär? Det kunde väl ändå inte vara sant? Hon fanns ju igår, hon hade ju alltid funnits. Hon hade ringt till oss kvällen innan, precis som hon alltid gjorde bara för att höra hur vi mådde. Vi mådde bra, vi hade precis ätit en god måltid för att fira att det var trettondagsafton och när hon ringde satt vi och spelade sällskapsspel. Jonas och äldsta dottern pratade en stund med henne, sen hälsade hon så gott till oss andra och vi fortsatte att spela vårt spel. Vi bestämde att vi skulle komma ner och äta dillkött en dag, det ville vi gärna. Men dagen därpå fanns hon inte mer.
 
Jag vet inte hur det silverfärgade paketet med de vackra krusade snörerna kom hem till oss. Men jag minns att jag satt vid mitt köksbord med paketet mellan mina skakande händer medan jag försiktigt pillade upp snörerna och plockade av pappret på det paket jag aldrig fick chansen att tacka för. Jag överöstes av känslor. Jag ville bara rusa ut i den kalla mörka januarikvällen och skrika upp mot den svarta stjärnklara himlen att jag älskade paketet, att det var jättefint, men du måste komma tillbaka för jag kan inte leva med att se mina barn så ledsna, jag kan inte leva med att inte kunna göra dem glada igen. I mitt paket låg en lampa att hänga i fönstret, en lampa som hade formen av ett hjärta. Det hänger i vårt sovrummsfönster och varje gång jag tänder det så tänker jag på min fantastiska svärmor som jag vissa dagar fortfarande kan sakna så otroligt mycket.
 
Hon var bra min svärmor, visst kunde hon ibland reta gallfeber på mig så där som svärmödrar kan göra med sina svärdöttrar. Men för det mesta gillade jag henne, hon var en klippa, en extra mamma, en kompis. Man kunde prata med henne om allt hon förstod trots åldersskillnaden för hon hade ungdomssinnet kvar. Jag älskade att sitta i hennes varma, ombonade, mysiga kök och bli bortskämd när hon bryggde kaffe och bredde de godaste mackor jag nån gång ätit. Jag älskade att bara sitta där och prata och prata medan barnen busade loss bland farmors saker och var så där härligt lekrosiga om kinderna.
 
Nu börjar det bli mörkt ute kvällarna blir kortare och jag ska tassa in i sovrummet där lilltjejen sover och tända min fönsterlampa. En fönsterlampa med formen av ett hjärta.
RSS 2.0