En försmak.

 
Dripp dropp. Januari 2013 går mot sitt slut och dagen har med sina plusgrader och takdropp bjudit på en försmak av vad som komma skall.
 
All snö har nästan smält i vår trädgård under dagen, och doftar nu av blött gräs och mossa. Vet inte om det bara är jag, men jag tyckte att fåglarna sjöng på ett annat sätt idag, mycket starkare och gladare. Och jag kände det där pirret i magen. Pirret över att det luktar vår, smältande isar,och blöt asfalt. Och jag kunde inte motstå frestelsen att hoppa upp på cyklen och trampa iväg utåt landet.
 
Ut på landet på geggiga, sliriga grusvägar på cyklel, bara för att det gick. Bara för att få en liten försmak. För att drömma lite grann. Se ut över ängarna och veta att om bara ett par månader kommer min favoritrunda av rundor vara förvandlad och helt galet sagovacker i sin limegröna skrud. Yes!
 

Sjukstuga och firande av tonåring.


Trots att det råder sjukstuga här, då värsta influensan slagit klorna i de två yngsta tjejerna och sambon så har vi ändå försökt göra ett så bra firande som möjligt här i familjen för vårt födelsedagsbarn. Vi började med det klassiska inslaget, sång och frukost på sängen här i morse. Sen när hon kom från skolan blev det fika på glass med varm jordgubbssås, chokladkex och kanelbullar och tretton ljus att blåsa ut, vilket hon fixade galant. Och ikväll gjorde jag en tacopaj till födelsedagsmiddag. 
 
Visst är det något alldeles särskilt med dagarna då barnen fyller år. Jag har gått här bland mina hostiga febriga barn och kännt mig smått nostalgisk hela dagen. Frossat i minnen från dagen då hon föddes och tittat på gamla foton från hennes första år.
 
 
 

Tretton år.

 
En tidig januarimorgon, då det nya årtusendet fortfarande var alldeles nytt tog allting sin början. En lördagmorgon tjugonio dagar in på tvåtusentalet åkte jag och sambon de två och en halv milen in mot BB för allra första gången.
 
Strax efter klockan fyra på morgonen hade jag överraskats av att vattnet gick, smått förvånad, det var ju trots allt sex dagar kvar till mitt BF-datum, och barnmorskan hade dessutom vid besöket ett par dagar tidigare tippat på att jag skulle få gå över tiden, hon gissade på att vår bebis skulle anlända lagom till allahjärtansdag.
 
Men nu var det tydligen på gång. Där stod jag, yrvaken och smått förvirrad med min vackra förstagångs gravidmage och funderade på hur vi nu skulle gå vidare med dagen. Jag valde att börja med att väcka min sambo, och det var inte så svårt, aldrig förr eller senare har det gått så fort att väcka honom. Jag hann knappt uttala meningen: - Det är dax nu, förrän han satt spikrak i sängen med vilt uppspärrade ögon.
 
Klockan 6:30 blev jag inskriven, fick på mig patientarmband och sjukhusrock och ett par av de där sexiga nätunderbyxorna. Men det dröjde många timmar än innan vi fick träffa vårt lilla underverk. Många timmar av smärta, bad i förlossningens bubbelpol, värmekuddar, övertalning om att iallafall prova lustgasen (jag hade tänkt föda barn utan smärtlindring eftersom jag tyckte allt sånt lät läskigt), extra ultraljud för att de började misstänka att barnet låg i säte och eftersom misstanken stämde blev jag tillfrågad om jag ville ta ett snitt, men det ville jag inte. Isåfall hade jag ju legat där och haft ont helt i onödan, och dessutom tyckte jag att snitt lät läskigt. Innan det kunde beslutas om jag fick föda vaginalt var jag tvungen att åka ner och röntgas för att se om mitt bäcken var tillräckligt brett för att klara en sätesförlossning. På röntgen fanns det ingen lustgas, lustgasen som vid detta laget blivit min allra bästa vän. Så det var med en grym smärta jag låg där, det var ingen lätt uppgift att ligga blick still som krävdes för att få bra bilder.Men det lyckades till slut och mina bäckenmått var som gjorda för att föda barn (trots att jag var en ganska smal späd tjej på den tiden).
 
Så nu kunde jag åka tillbaka upp till förlossningen för slutspurten. Andas lustgas, dansa och vagga runt med mitt gåbord, skälla lite på sambon som gång på gång slog över från radiokanalen som levererade mig danshits till sportkanalen där HV spelade match, profylaxa, skrika och krysta. Och till slut få höra det där underbara ljudet av ett litet nyfött barn som ger sig tillkänna.
 
Strax innan klockan 22föddes det vackraste lilla barn jag någonsin sett. Ett vackert litet flickebarn, med tjockt mörkt hår, stora blå ögon och perfekt rundade, gyllenbruna kinder. Aldrig tidigare hade jag översköljts av så mycket känslor som jag gjorde då de lyfte upp henne i min famn och våra ögon mötte varandras. Den där blicken hon gav mig, det där lite förvånade uttrycket, som om hon tänkte, aha, är det du som är min mamma och den rynkade lilla pannan, det gjorde att jag fullkomligt bubblade över av kärlek till henne.  
 
 
 
Imorgon har det gått tretton år sedan den där januaridagen då vår fina förstfödda dotter kom till världen. Tretton år sedan jag blev mamma för första gången och påbörjade denna fantastiska uppgift det är att få vara förälder. Min lilla bebis har vuxit upp till en vacker ung kvinna. En begåvad och duktig tjej som ärvt sin fars skrivartalanger, en av de mest godhjärtade människorna på jorden, en fin dotter och en underbar storasyster. Hon som brukade hänga över min axel i en röd klänning stl 56 och kräka mig i nacken, vars små fötter kunde vila i min ena hand har nu vuxit i kapp mig och hon vandrar runt i skor större än mina. En dotter som nu står i ena foten i barndomen och andra i vuxenvärlden. En dotter som jag är väldigt, väldigt stolt över.
 
Grattis fina du på din trettonårsdag! 
RSS 2.0