Årskrönika 2015. Del 1.

 
 
 
Jag ville liksom aldrig släppa taget. Ville inte låta det gå förbi. Och varför skulle jag vilja det. Det var ju året som gav mig allt det där jag drömde om. Allt och mer därtill. Det var året med guldkant. Det var året då våren var ljuvlig och sommaren het. Det var året då sagor blev sanna och drömmar slog in. Det var året då vi fick vår femte lilla bebis med all lycka det innebar. Det var året då jag till slut blev Jonas fru. Det var året då till och med bilen gick igenom besiktningen. Det var möjligen det bästa året i mitt liv och jag ville inte släppa taget. Jag tänkte att bättre än såhär kan det aldrig bli.
 
Så ringde nyårsklockorna. Vi skålade i champagne och önskade varandra ett gott nytt år. 
 
Januaris allra första dag badade i femtio nyanser av grått. Det var dimma och dis men på något vis ändå väldigt vackert. Jag försöker minnas det januari som som sedan passerade. Januari brukar vara min sämsta månad på året. Den brukar kännas lång. Jag brukar vara trött, känna mig rastlös och längta efter våren. Men jag minns att den gick fortare i år. Den kändes enklare och gladare. Jag hade en bebis. En bebis som utvecklades för varje dag. Som log och jollrade och jag gick lycklig på mängder av barnvagnspromenader. Jag fyllde fyrtio. Hade en väldans ångest för det dagarna innan födelsedagen men det var inte så hemskt som jag befarade. Och själva födelsedagen den minns jag med glädje. Jag blev uppvaktad på allra tänkbara vis av min familj hela dagen. Och när jag la mig på kvällen tänkte jag att jag skulle gärna fylla fyrtio varje dag. I januari fick Saga smaka "riktig" mat för första gången i sitt liv. Linnea åkte på förkylning efter förkylning med febertopp efter febertopp. Och Sofie och Hampus fyllde 15 och 12. Hampus fick ett akvarium på sin födelsedag och hans fiskar de har tydligen trivts för de har förökat sig i ett tempo där jag och Jonas sannerligen ligger i lä.
 
 
 
Februari. 
 
Det blev månaden då vårkänslorna började komma smygande. Det bjöds på soliga fina dagar som påminde mer om vår än om vinter. Redan nån vecka in i februari hade jag och Linnea årets premiär för utomhusfika. Snön låg kvar men solen värmde skönt mot vinterblek hud. Min pappa fyllde år och eftersom värdshuset i Vislanda var stängt åkte vi för att fira honom i Rydaholm. Saga blev ett halvår och jag kunde inte förstå var tiden tagit vägen. Jag började rensa bort de allra första storlekarna på kläder i hennes garderob och som vanligt blev jag alldeles nostalgisk det finns så mycket minnen i de små plaggen. Tanken på att aldrig mer få användning för dem igen kändes jobbig. Jag såg de allra första krokusarna sticka näsan ovan jord och under mina promenader gick jag och tänkte på hur jag snart skulle få visa Saga våren. Våren min favoritårstid. Tänk att jag skulle få uppleva den ihop med en bebis ännu en gång.
 
 
 
Mars.
 
Våren kom. Våra snödroppar och krokus slog ut. Jag jublade över att ljuset kom åter. Solen värmde och min vintertrötta kropp vaknade till liv igen. Jag hängde ut årets första maskin tvätt på tork. Vi hade grillpremiär och satte upp studsmattan. Jag minns mars som en bra månad, en av årets bättre. Barnen kastade av sig jackorna och jag fick visa Saga våren. Jag deltog i Hanna Wendelbos fotoutmaning på instagram och fotade massor. Men även om jag inte fotoutmanat mig själv skulle jag fotat ändå. Det går liksom inte att låta bli när kroppen spritter av vårkänslor och varje liten krokus är så vacker. Mars var bra, jag hade fortfarande inte klivit ur babybubblan och de bästa månaderna av året låg framför mina fötter. Men allt var inte bara bra. Den 18:e hade jag tid för återbesök på diabetesmottagningen i Växjö. Jag skulle göra en uppföljning av min graviditetsdiabetes. Jag hade några veckor tidigare lämnat fem rör blod som skulle analyseras. Istället för att få beskedet att allt nu såg bra ut fick jag veta att det var inte graviditetsdiabetes jag haft. Jag fick veta att jag håller på att utveckla diabetes typ 1. Jag fick veta att min insulinproduktion låg i underkant och läkaren som inte visste när sjukdomen skulle bryta ut på riktigt skrev ut insulin och andra hjälpmedel till mig. Det blev smått kaos i mitt huvud. Mest oroade jag mig för att ännu ett barn skulle insjukna nu när vi verkligen hade diabetes i familjen. Tankarna på att det var min gen som gjort att Sofie fått diabetes passerade genom hjärnan gång på gång. Och så blev jag rädd för att äta. Vid varje blodsockermätning låg jag lite högt. Men inte så högt att jag behövde ta insulin. Så jag stramade åt mer och mer på min kost.  
 
 
 
April.
 
Mest minns jag månaden som den månad då jag blev en kvinna igen. Min pms kom tillbaka och på den följde tidernas största blodbad. Jag avskydde det. Nu när jag varit utan det så länge och visste hur bra livet kan vara. Hela månaden. Jag hade hunnit glömma hur pissigt dåligt man kan må. Vädret växlade jeansjackan plockades fram. För att sedan bytas mot vinterjacka igen. Det var regniga kalla dagar. Men också överljuva dagar med kvällar som badade i gyllene sken. Vi tittade på lamm och hittade vårens första små sippor och scillor. Vi firade påsk. Far bjöd oss på middag på Vislanda värdshus. Linnea och Saga och jag ordnade picknickar i trädgården. Vi besökte lekplatser och Saga provade att gunga för första gången. Kalendern var fulltecknad Linnea var på flera kalas. Jag gick på utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal. Det var bankmöte Bvc - träffar och tandläkarbesök. Det var informations-möte angående Linneas skolstart. Bvc - sköterskan var här på hembesök. Och Saga åkte på sin första öroninflammation, hon hade hög feber och skrek nätterna i ända. Och så fick hon sina första tänder. När månaden var slut kände jag mig ganska trött och sliten. Tur att jag inte visste att det skulle följa många öroninflammationer och sömnlösa nätter efter detta. Och tur att jag inte visste att min pms skulle bli lika jävlig även fortsättningsvis. Månaden därpå fick jag i alla fall järntabletter utskrivna. För blödningarna från hell gjorde att mina järnvärden rasade.
 
 
 Maj.
 
Så kom den då. Maj min bästa månad på året. Men i år var den inte vad den brukar vara. I år var den så mycket kallare mörkare och blötare. När jag tänker maj tänker jag soliga dagar och skir grönska. Jag tänker körsbärsblom  och ljumma kvällar med rosa himlar och ett kvarter som doftar starkt av hägg just när solen går ner. Och kanske hade den såna stunder även i år. För när jag bläddrar bland bilder ser jag soliga glada dagar och kvällar då vi dansade över maskrosängar. Den bjöd i alla fall en hel del vackra stunder. Vi gick promenader på landet om kvällarna tittade på lamm och sprang ikapp där bland maskrosorna. Jag hittade en sagoskog. Barnen började gå och leka och jag gick dit för att fota.  Vi såg eurovisionsfinalen på tv. Vi var och tittade ut en kaninunge och blev alldeles kära. Och Lovisa gick och toklängtade till sin födelsedag och till slut kom den efterlängtade dagen. Och den lilla Sagan som lärt sig säga hej hon hälsade glatt på allt och alla hon såg.
 
 
 
 
 Juni.
 
Under juni gjorde vi  ett par besök vid sjön, vi var mestadels vid den vackra lilla badplatsen i Sjöanäs. Men en eftermiddag efter en fika på Öhrs- lantcafé stannade vi  till för ett dopp i Svanebro fast barnen föredrog Sjöanäs för vattnet var varmare där. Svanebro väckte minnen för det var  där jag satt i fjol under julis hetaste dagar på bryggan med min stora mage och drömde om det lilla livet som sparade inom mig. Jag fick veta att min sommarspaning som handlade om just dessa dagar hade blivit en av de utvalda att till få publiceras i Smålandsposten så angående det var jag på mingel på tidningsredaktionen. En kväll hade ett kioskpass på Moheda IP åt Lovisas lag och det blev nästan första gången jag lämnade Saga hemma och gick nånstans  sedan hon föddes. Linnea slutade förskolan och vi var inbjudna till en trevlig familjekväll på hennes dagis. Barnen gick på sommarlov och jag funderade än en gång på hur fort tiden kan gå. Sofie och Hampus hade sett fram mot sommarlov men Lovisa som skulle sluta lågstadiet och därmed lämna sina underbara fröknar ville inte alls att terminen skulle ta slut. Under avslutningdagen skrämde Saga oss med feber som bara steg och steg fast att hon åt Ipren och var inne på tredje dagen med penicillin. Hon behandlades för öroninflammation två gånger under juni månad och vid ett tillfälle fick hon en allergisk reaktion mot penicillinen och fick byta sort. Lovisa spelade den årliga sommarcupen. Vi firade midsommar på sedvanligt vis. Och så flyttade den lilla ulltussen Charlie hem till oss.
 
 

Så blev det jul.

 
 
Så kom julen 2015. Den blev lite tung den sista veckan innan jul. Först fick jag beskedet att vårdnadsbidraget röstades bort under komunfullmäktigemötet med 33-11 och även fast det var väntat så hoppades jag in i det sista. Sedan blev vår katt Bill sjuk. Vi tog honom till veterinären. Det visade sig att han led av svår njursvikt . Han fick behandling över natten men det var helt utan resultat så vi blev tvungna att låta honom avlivas. Och det var så fruktansvärt sorgligt och ledsamt. Barnen kom hem på jullov. Jag hade kokat en stor gryta risgrynsgröt. Vi hann äta innan vi fick veta. Och jag tänkte att jullovet kunde börjat bättre det kunde det verkligen. Barnen blev så förtvivlat ledsna. Allra mest Sofie. För Bill var ju hennes katt. Han var den katt hon alltid önskade sig när hon var liten. Men vi sa nej. Tills den där dagen då hon fick diabetes. Då lovade vi henne en kattunge. Såklart. Den dagen kunde hon bett oss råna banken och vi hade gjort det. Sofie hon älskade sin Bill från första sekund. Och han älskade henne det är jag alldeles övertygad om. Bill blev inte ens åtta år. Jag hade hoppats att han skulle bli i alla fall det dubbla. 7,5 år är ingen ålder för en katt. Jag hade hoppats att han fick leva till Sofie blev vuxen . Hon förtjänade det. När Sofie skulle fylla 10 så dog hennes farmor plötsligt. Hennes farmor som också var hennes allra bästa vän. Efter henne har det inte funnits någon. Men Bill har varit där. Han gav tröst i sorgen efter farmor. Han har fått vara den vän hon saknar. Han har fått lyssna när vi föräldrar varit idioter. Han har alltid funnits där. Mjuk och varm och tröstande. Och det gör så jävla ont i mig att se henne sakna. Det gör så ont att hon inte fick ha sin Bill. Hon behövde honom och hon förtjänade honom.
 
 
12 december. Vi skålar i champagne för att det var två år sedan jag plussade med vad som skulle bli vår lilla Saga. 
 
13 december vi uppvaktas av ett luciatåg med frukost på sängen. 
 
16 december vi klär granen. 
 
17 december. Saga blir 16 månader. 
 
 
Julkänslan som lös med sin frånvaro blev i och med Bills bortgång ännu mer avlägsen. I tisdags två dagar innan julafton fick Bill sin begravning och jag tänkte att hans liv blev för kort men Sofie gav honom i alla fall det allra bästa livet. Han hade aldrig kunnat få det bättre någon annanstans. Redan innan hans begravning , redan två dagar efter hans död flyttade två små kattflickor hem till oss. Lite tokigt kan tyckas kanske för ett liv kan ju inte bytas mot ett annat men det var inte meningen heller. Men vi tror att alla behövde något uppmuntrande, någon som kunde ta och fylla i alla fall ett hörn av tomrummet efter Bill. Och det kändes mest lägligt nu när barnen har lov. Min pappa såg en annons om kattungar på Ica i Vislanda. Jag ringde redan under lördagen men då de bara hade honor att erbjuda så tackade jag för mig för vi tänkte oss en liten kattpojke. Men under söndagen började vi prata om att det vore väl helt okej med en kattflicka också. Bara man ligger steget före och steriliserar henne i tid så man inte plötsligt har sju katter. På söndagseftermiddagen åkte hela familjen för att titta om någon av katterna kändes aktuell. Vi hade redan fått en bild via mms och båda såg tokigt söta ut. Sofie skulle få välja. Hon visste inte till hundra procent vilken och så tyckte nog hon och Jonas lite olika. Så det slutade med att vi köpte dem båda. Så typiskt oss. Nu har de bott här ett par dagar. De är urgulliga särskilt när de sover. När de inte sover gör de sitt bästa för att riva hela huset de är fullkomligt sjövilda de små liven. 
 
 
Systrarna bus.
 
Idag tar vi det lugnt. Äter rester och vilar middag och Jonas och jag fick gå en liten promenad helt på tu man hand i eftermiddag. Igår firade vi jul på vanligt vis. Och vanligt är bra. Mina föräldrar och Kenth kom kl 13 för att doppa i grytan. Vid 15 satte vi oss för att fika framför Kalle -Anka . Vid 17 kom brorsan med familj och en stund efter knackade tomten på. När alla klappar var öppnade dukade Jonas upp ett julbord. Precis som vanligt hade han kvällen innan stått och gjort Jansson och kokat dopp. Griljerat skinka och revben. I måndags kväll gjorde han och Linnea  julköttbullar och förra lördagen stoppade vi korv. Våra gäster var mätta och nöjda när de åkte hemåt igårkväll och alla våra barn glada över sina julklappar. Och sent om kvällen blev det äntligen tid för mig att få kyssa tomten. Det kändes bra när jag alldeles för sent la huvudet på kudden. För vi lyckades tillsammans att ro även julen 2015 i land.
 
 
 

Sextonde december.

 
Vi vaknar till en vykortsvacker värld idag då varje träd bär kläder av rimfrost. Jag är trött. Jag har grubblat mycket på framtiden några nätter nu. Men naturen ger mig energi och lugn särskilt  när den är så fin som den var både idag och igår förmiddag. När Saga somnat i vagnen går jag och knäpper några bilder för mig själv och jag känner hur axlarna sjunker nedåt och andetagen blir lugna. Om åtta dagar är det jul och jag förstår ingenting. Tyvärr är inte julklapparna klara än så Jonas måste in på lördag igen och förhoppningsvis få tag på det sista. Barnen går på julov på fredag men Jonas jobbar nästa måndag också. Sen får vi får lägga fullt krut på matlagning och städ på tisdag och onsdag. Så hoppas jag att vi när onsdagskvällen kommer kan sätta oss ner och ta ett provsmak av allt det där goda som hör julen till. 
 
Idag.
 
Igår.
 
 
 
RSS 2.0