Mot 2013.

Tänkte bara att jag ville önska er som läser min lilla blogg ett riktigt gott slut på 2012 och ett finfint 2013. Hoppas ni får en fin kväll ikväll allesammans. 
 
Här hemma hos oss gör vi som vanligt på nyårsafton, trygghetsnarkomaner som vi är så gillar vi när saker är som vanligt. Ikväll firar vi precis som vi gjort nu under flera års tid, själva, sambon jag och våra fyra fina ungar. Vi klär oss lite snyggt, äter trerätters, smäller av lite raketer då och då under kvällen om det är så att någon liten unge inte orkar vara vaken ända till tolvslaget. Vi ser på tv, spelar kanske nåt spel, lyssnar på musik och fuldansar i köket, planerar lite för året som kommer, äter för mycket chips och går loss på några sjyssta ostar.
 
Klockan tolv när Janne Malmsjö ropat ut ring klocka ring skålar vi i bubbel, pussar varann lite extra, och berättar hur mycket vi älskar varandra,sen springer de som orkar ut för att skjuta upp några raketer och se på fyrverkeriet som grannen bjuder på. Och så har ännu ett år tagit sin början. Puss
 
Ser fram emot ännu ett år med min underbara, fina ,smått tokiga familj. Vad vore jag utan er.

 
 

Att öppna en dagbok.

 
 
Det var med darrande fingrar och en pirrig känsla i kroppen som jag pillade upp det där blå garnet som fått ersätta låset i min allra första dagbok. Året var 1984 och jag skulle snart fylla 9 år. Jag läser de inledande raderna. Idag har det entligen blivit 1984. Det som följer handlar om lekkompisar, om killar, husdjur och om bröderna Herreys. Det handlar om fåglar och kaniner som dör och om katter som får ungar. Det handlar  om mig, nio år med hela livet framför sig. Mäktigt att en decembermorgon 2012 kunna hoppa  tillbaka i tiden och träffa den lilla tjejen jag var då.
 
 
I eftermiddag läser jag vidare. Men nu ska jag cykla ner till Ica och köpa hem ingredienser till nyårsmenyn.
 
Kram

Hockeyfrälst.

Hon hade haft riktigt kul här ihop med pappa ikväll, lilltjejen. Hon verkar till och med ha blivit hockey-frälst, för när vi kom hem från bion mötte hon oss i hallen ropandes - Heja Hv! Sen gick hon omkring med Hv-halsduk på sig hela kvällen. (Pappa måste vara helnöjd nu). Bion då? Jo vi gillade den. Den var charmig och bjöd på en hel del leenden och skratt. Bara det där att gå in och sätta sig i biomörkret det är ju en bra känsla i sig.
 
 
RSS 2.0