Då hade det inte varit du.

 
 
Du är en saga för god för att vara sann. Det är en saga i sig att vi funnit varann. Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts eller var vårt öde redan bestämt långt innan vi fötts....
 
Jag fick en bild skickad till min facebook. Ni vet en sån där minnesbild som facebook-teamet skickar ut ibland. En bild som man publicerat för exakt ett eller kanske två år sedan. En bild av ett minne som de vill att man ska dela med sina vänner. Min bild var två år gammal. Det var en bild av en glassstrut, en tip top på en filt i skuggan, en bit av min hand och en mugg kaffe. Och när jag ser den där bilden så minns jag precis. Jag hade skrivit en liten text under bilden texten löd: Familjen har åkt till sjön och här sitter  jag under vårt körsbärsträd och vickar på tårna. Och visst lät det väl trevligt, lite egentid, en glass och en kopp kaffe. Men jag minns hur jag satt där. Minns att jag inte följde med till sjön av den anledning att jag höll på att blöda ut mitt andra missfall. Minns att jag hade lite ont i magen. Minns att jag var ledsen. Minns att jag köpte den där glassen som tröst. Men på facebook får ju ingen missfall. Så jag vinklade min text lite grann.
 
Av nån anledning började något av barnen och jag prata om de där missfallen häromdagen. Vi pratade om hur vi kunde haft ett barn som snart skulle fylla två år men att då hade Saga inte funnits. Då hade det aldrig blivit hon.  Nu har jag fått distans till allt det där som hände. Det är inget jag längre tänker något nämnvärt på. Det gav mig en erfarhet. Om det någon gång händer någon av mina döttrar så kanske jag kan stötta på ett annat sätt än vad jag annars kunnat. Och så tror jag att det kanske fått mig lite mera ödmjuk och lite mera tacksam. Förut var jag en av de där bortskämda som blev på smällen nästan bara genom att Jonas gick förbi mig och nio månader senare föddes ett barn. Men med Saga var det inte riktigt så enkelt. Just när vi var i det var det skitjobbigt. Efter tredje missfallet så var jag så bottenlöst ledsen och uppgiven och framförallt väldigt frågande över vad som var fel. Att missfall och missed abortion är väldigt vanligt det vet vi nog alla. Att det finns kvinnor som har svårt för att bli gravida eller att behålla sina foster eller att man drabbas av ofrivillig barnlöshet det vet vi nog också. Men att det finns många( ca 1/5) som redan har barn som drabbas av sekundär barnlöshet det är kanske inte lika allmänt känt. Det var kanske just det som drabbade mig. Jag följer en kvinna på instagram hon var med om nästan precis samma upplevelse som mig. Efter tre barn som blivit till utan problem så ville de ha ett fjärde men då tog det stopp. Även hon fick betala med upprepade missfall och missed abortion innan de till slut fick sin lilla pojke. För somliga händer detta redan efter första barnet. För oss efter fyra. Jag ser på bilden av min glass och minns hur själsligt ont det gjorde. Sen vänder jag blicken ut mot köket där vår egen lilla Saga kryper omkring och river ut saker ur köksskåpen och skapar allmänt kaos. Sen stannar hon upp mitt i en rörelse och ler sitt busigaste lilla leende med rynkad näsa. Och jag tänker. Om inte allt det där hänt då hade du aldrig varit här. Då hade det inte varit du.
 
 
 
 

Karlskrona

 
Det har blivit lite av en tradition för oss att åka till Karlskrona en gång varje sommar och så blev det även i år. Men det var nära att vi fick avboka för dagen innan vi skulle åka hade Saga över 39 i feber. Men till igår, den dag vi bokat hotell till så hade febern gått ner så vi åkte trots att tempen fortfarande var något förhöjd. Vi stannade en natt. Bodde på Scandic precis som vi brukar. Och hotellet är en ganska stor anledning till att vi återkommer år efter år. För vi gillar det stället. Det är fint och fräscht. Och läget är fantastiskt där det ligger precis vid vattnet. Vädret var si och så, så i år blev det inget bad eller båttur eller nåt sånt. Måndageftermiddagen tillbringade vi på stan med lite shopping och glass. Och på kvällen åt vi en god middag i hotellets restaurang. Till dess hade vädret klarnat upp och kvällen den blev riktigt vacker. Idag avnjöt vi även hotellfrukosten i uteserveringen till solsken men lagom till vi packat ihop våra grejer och checkat ut så kom regnet. Så vi valde att köra direkt hemåt för ett litet stop på Grand Samarkand. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vår kärlek fyller 20 år

 
 
Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du. Det finns bara två av oss och det är vi.
 
 
Imorgon är det 20 år sedan den där kvällen då jag tog min gamla rostfläckiga Opel och pruttade hem till dig. Hem till dig för att visa fotona från spelningen med Stefan Sundström som vi några stycken ur ett kompisgäng varit på ett par veckor tidigare. Jag hade fjärilar i magen när jag körde mot ditt. Fotona var väl egentligen  bara en ursäkt för att få träffa dig. Och kanske tänkte du lika dant. Jag vet inte. Men jag vet att  jag aldrig tänkte att vi tjugo år senare skulle vara gifta med varandra och ha fem barn tillsammans. Det fanns inte ens i mitt undermedvetna. Men jag vet att jag ville ha dig. Jag ville att du skulle bli min. Bara min. På riktigt. Partyhångel hade vi provat och kompisar hade vi varit genom de tre åren på gymnasiet. Men nån gång under våren den sista terminen i gymnasiet hade jag blivit hemligt förälskad i dig. I dina gröna vackra ögon med de långa fransarna. Jag hade fallit för din humor,  din charm, det mörka lite poetiska, galenskapen, dina vackra händer och ådriga armar. Jag hade blivit förälskad i allt som var du. Den där kvällen då jag kom pruttande i min fläckiga Opel är den kvällen vi räknar som början på vår kärlekssaga. Den kvällen hamnade jag i din famn för att aldrig mera lämna den. Den natten sov jag lycklig i dina armar. Imorgon har tjugo år passerat sedan den där natten. Vi har fått fem fina ungar skapade ur vår kärlek.  Vi har sagt ja till varandra även på pappret, blivit man och hustru. Jag har fått ditt efternamn. Vi har delat glädje och sorg. Vi har älskat, skrattat, kramats och ibland drivit varandra till vansinne. Jag tror ingen på hela jorden kan få mig lika jävla arg som du. Och jag tror den känslan är ömsesidig. En gång var vår kärlekssaga varit riktigt,  riktigt nära att få ett slut. Men tack och lov så löste vi det på något mirakulöst  vis. Vi insåg båda att vi aldrig någonsin skulle kunna leva utan varandra. Det skulle liksom inte ens gå att andas utan dig i mitt liv. Du som funnits vid min sida under halva mitt fyrtio åriga liv.  Om det finns en gud hoppas jag att han ger oss minst fyrtio år till tillsammans. Jag älskar dig mer än vad jag med ord kan förklara  du galna, roliga vackra människa.
 
 
 
 
 
RSS 2.0