Jag fick en bild skickad till min facebook. Ni vet en sån där minnesbild som facebook-teamet skickar ut ibland. En bild som man publicerat för exakt ett eller kanske två år sedan. En bild av ett minne som de vill att man ska dela med sina vänner. Min bild var två år gammal. Det var en bild av en glassstrut, en tip top på en filt i skuggan, en bit av min hand och en mugg kaffe. Och när jag ser den där bilden så minns jag precis. Jag hade skrivit en liten text under bilden texten löd: Familjen har åkt till sjön och här sitter  jag under vårt körsbärsträd och vickar på tårna. Och visst lät det väl trevligt, lite egentid, en glass och en kopp kaffe. Men jag minns hur jag satt där. Minns att jag inte följde med till sjön av den anledning att jag höll på att blöda ut mitt andra missfall. Minns att jag hade lite ont i magen. Minns att jag var ledsen. Minns att jag köpte den där glassen som tröst. Men på facebook får ju ingen missfall. Så jag vinklade min text lite grann.

 

Av nån anledning började något av barnen och jag prata om de där missfallen häromdagen. Vi pratade om hur vi kunde haft ett barn som snart skulle fylla två år men att då hade Saga inte funnits. Då hade det aldrig blivit hon.  Nu har jag fått distans till allt det där som hände. Det är inget jag längre tänker något nämnvärt på. Det gav mig en erfarhet. Om det någon gång händer någon av mina döttrar så kanske jag kan stötta på ett annat sätt än vad jag annars kunnat. Och så tror jag att det kanske fått mig lite mera ödmjuk och lite mera tacksam. Förut var jag en av de där bortskämda som blev på smällen nästan bara genom att Jonas gick förbi mig och nio månader senare föddes ett barn. Men med Saga var det inte riktigt så enkelt. Just när vi var i det var det skitjobbigt. Efter tredje missfallet så var jag så bottenlöst ledsen och uppgiven och framförallt väldigt frågande över vad som var fel. Att missfall och missed abortion är väldigt vanligt det vet vi nog alla. Att det finns kvinnor som har svårt för att bli gravida eller att behålla sina foster eller att man drabbas av ofrivillig barnlöshet det vet vi nog också. Men att det finns många( ca 1/5) som redan har barn som drabbas av sekundär barnlöshet det är kanske inte lika allmänt känt. Det var kanske just det som drabbade mig. Jag följer en kvinna på instagram hon var med om nästan precis samma upplevelse som mig. Efter tre barn som blivit till utan problem så ville de ha ett fjärde men då tog det stopp. Även hon fick betala med upprepade missfall och missed abortion innan de till slut fick sin lilla pojke. För somliga händer detta redan efter första barnet. För oss efter fyra. Jag ser på bilden av min glass och minns hur själsligt ont det gjorde. Sen vänder jag blicken ut mot köket där vår egen lilla Saga kryper omkring och river ut saker ur köksskåpen och skapar allmänt kaos. Sen stannar hon upp mitt i en rörelse och ler sitt busigaste lilla leende med rynkad näsa. Och jag tänker. Om inte allt det där hänt då hade du aldrig varit här. Då hade det inte varit du.