Sommarlov.

Tänk att det är sommarlov igen. Det är märkligt hur fort ett år går. Sofie har slutat nian nu. Slutat grundskolan. Det är svårt att greppa. Tycker inte det var längesen hon började ettan . Jag var med henne den första dagen. Hon hade fått permission från sjukhuset där vi låg inlagda sedan ca en vecka för att jävulskdiabetesen hade slagit rot i henne under sommarlovets sista veckor. Jag minns att vi berättade för hennes klasskompisar och deras föräldrar om vad som hänt Sofie, vi berättade att vi köpt ett hus och skulle bli granne med två tjejer i klassen till hösten och så fick barnen rita ett självporträtt. Sofie hade en ny mörkblå tunika med stora rosa blommor. Att börja ettan är stort, spännande och lite läskigt. Och att det var första gången vi lämnade sjukhuset i flera timmar sedan Sofie blev sjuk med insulinpennor och blodsockermätare det gjorde det hela läskigt värre. 
 
 Mina tårar de föll redan under ingångsmarschen i hembygdsparken i fredags. År passerade revy för mitt inre. Så stora de blivit nu de där niorna. De som nyss var små förstaklassare är nu nästan vuxna. Jag grät när lågstadiet sjöng . Jag grät när mellanstadiet sjöng och när niorna höll tal. Och när niorna sen drog i väg på ett traktorsläp ner till skolan för att  springa ut för trappan då visste tårarna inga gränser. En epok i livet är över. En milstolpe. Det väckte mycket känslor det här. Jag har alltid haft svårt för avslut. Kanske kändes det extra jobbigt för att jag var inne i min svarta vecka. De svarta dagarna som hänger kvar flera dagar in i månadens röda dagar numer. Kanske kändes det extra jobbigt för att jag är så ledsen för den höst som ska komma. Den vardag jag inte vill ha. Jag vet inte. Men hela lördagen kände jag mig alldeles tom. Trött och tom. Nu hoppas jag att barnen får ett jättefint lov.  Och att de känner glädje när de börjar sitt nya läsår i höst. Linnea i ettan. Lovisa i femman. Hampus i sjuan och Sofie på gymnasiet. 
 
 
 

Bye maj.

 
 
Jag älskar dig och vill inte riktigt släppa taget om dig än. I år har du sannerligen varit så där ljuv som bara du kan vara. Det är med vemod i bröstet jag säger adjö. 
 
 
 Sista veckan i maj.
 
 
Vi väntar på att gå på avslutningen på kyrkans sångstund. 
 
Kvällsdopp i Sjöanäs.
 
 
Jag fotar Lovisas bild till födelsedagshälsningen i tidningen. 
 
 
En sån ljum och vacker nästan tropisk kväll då man aldrig vill gå in.
 
Frukost vid vårt lilla blå bord. Och jag tänker på hur många frukostar jag ätit där genom åren med olika barn. 
 
 
Vi var på Liseberg med diabetesföreningen . Tyvärr hade jag nästan slut på batteri i mobilen och kunde knappt ta några bilder men vi fick en bra dag där.
 
 
 Söndagkväll. Vi var i kyrkan och i hembygdsparken under dagen då det var avslutning för kyrkans barn och
ungdomsgrupper . Sen fick jag grillad lax som morsdagsmiddag. Choklad och lite vin och en liten stund för mig själv när barnen gick till lekplatsen med lillasyster. 
 
 
 
Lovisas födelsedag. 
 
 
Sista dagen i maj.
 
 
 
Maj gick fort i år. Barnen tog första doppet. Vi hade picknick och gick till lammen tusen gånger. Sommaren kom och jag började jobba lite kvällar. Jag skickade in en sommarkrönika som inte blev antagen. Jag fick besked om att vi fått förskoleplats till Saga. Jag hade sökt till byns minsta förskola vi fick plats på den största. Och jag försöker febrilt komma på en plan B. I år känns det inget kul att stiga in i juni. Vi kommer närmare och närmare dit jag inte vill. Det är svart på vitt att allting har ett slut och jag vill hellre gå bakåt än framåt.
RSS 2.0