Tänk att det är sommarlov igen. Det är märkligt hur fort ett år går. Sofie har slutat nian nu. Slutat grundskolan. Det är svårt att greppa. Tycker inte det var längesen hon började ettan . Jag var med henne den första dagen. Hon hade fått permission från sjukhuset där vi låg inlagda sedan ca en vecka för att jävulskdiabetesen hade slagit rot i henne under sommarlovets sista veckor. Jag minns att vi berättade för hennes klasskompisar och deras föräldrar om vad som hänt Sofie, vi berättade att vi köpt ett hus och skulle bli granne med två tjejer i klassen till hösten och så fick barnen rita ett självporträtt. Sofie hade en ny mörkblå tunika med stora rosa blommor. Att börja ettan är stort, spännande och lite läskigt. Och att det var första gången vi lämnade sjukhuset i flera timmar sedan Sofie blev sjuk med insulinpennor och blodsockermätare det gjorde det hela läskigt värre. 

 

 Mina tårar de föll redan under ingångsmarschen i hembygdsparken i fredags. År passerade revy för mitt inre. Så stora de blivit nu de där niorna. De som nyss var små förstaklassare är nu nästan vuxna. Jag grät när lågstadiet sjöng . Jag grät när mellanstadiet sjöng och när niorna höll tal. Och när niorna sen drog i väg på ett traktorsläp ner till skolan för att  springa ut för trappan då visste tårarna inga gränser. En epok i livet är över. En milstolpe. Det väckte mycket känslor det här. Jag har alltid haft svårt för avslut. Kanske kändes det extra jobbigt för att jag var inne i min svarta vecka. De svarta dagarna som hänger kvar flera dagar in i månadens röda dagar numer. Kanske kändes det extra jobbigt för att jag är så ledsen för den höst som ska komma. Den vardag jag inte vill ha. Jag vet inte. Men hela lördagen kände jag mig alldeles tom. Trött och tom. Nu hoppas jag att barnen får ett jättefint lov.  Och att de känner glädje när de börjar sitt nya läsår i höst. Linnea i ettan. Lovisa i femman. Hampus i sjuan och Sofie på gymnasiet.