Fyra månader efter missfallet.

 
Det har gått fyra månader sen jag fick mitt missfall bekräftat. Jag hade då gått tio hela veckor av min graviditet och hade gått in i vecka elva. Ibland tänker jag på det. Ibland undrar jag hur jag mått och sett ut idag om inte graviditeten slutat som en blodig klump. Nu skulle det ha varit mindre än tre månader kvar till bebisen skulle komma. Men tydligen var det inte menat att bli så. Och under sommaren har det varit skönt att inte vara gravid. Jag har mått bra. Kunnat dricka mitt rosévin, äta goda ostar och sluppit de ständiga blodsockermätningarna och det eviga tänkandet på vad jag ska äta för att blodsockret inte ska dra iväg. Ibland har jag tänkt att jag skulle varit för gammal ändå, huset för litet, bilen för liten. Tänkt att jag måste hinna jobba lite innan pensionen. Tänkt på alla risker som kan uppstå under förlossning och graviditet. Tänkt att jag inte vill att någon ska ta Sagas plats som yngst i syskonskaran. Tänkt på sömnbristen som skulle fortgå flera år till. Och på tiden som skulle minska för de andra barnen. Och tiden för Jonas och mig. Jag har tänkt på att jag skulle sakna att komma ut och jobba något alls. Tänkt på den dåliga föräldrapenningen och tänkt att det nog var bäst att det blev så här. 
 
Men nästan lika ofta har jag tänkt fan också. Vad var meningen med det här då. Jag fick en chans från ingenstans och blev gravid i samma sekund. Det är inte längre självklart. Inte nu i denna åldern. Svårigheten med missfall är tomheten som kvarstår. Det bildas liksom ett hålrum. Och bästa sättet att bota det är att bli gravid igen. Kroppen saknar något. Hjärtat saknar något. Och ibland kan jag börja längta jättemycket. Idag är en sån dag. Idag fick jag mens. Två veckor för tidigt. Sånt som påminner om det som komma skall. Klimakteriet och ett definitivt stopp. Även om jag kanske inte alls vill
ha fler barn så vill jag kunna ha möjlighet. Att det inte är jag som väljer känns jävligt. Min kropp har varit som en klocka med en regelbunden mens i alla år. Men de tre senaste månaderna har det hänt något. Cykeln förändras och jag som tror att jag är 25 år hänger inte med. Jag hatar att bli äldre. Hatar. Idag önskar jag så att jag fortfarande varit gravid med den där bebisen. Men jag tror och hoppas att när vi passerat november och det datum då hen var beräknad så här jag släppt det helt. Jag hoppas det.
 
 

Läsårets första dag.

Förra måndagen började skolan igen för tre av barnen. Sofie som går gymnasiet började först på tisdagen. Alla utom Lovisa tyckte att det sög att behöva börja igen. Hon såg fram mot skolan. De andra ville absolut inte börja. 
 
Lovisa började 6an.
 
Linnea började 2an.
 
 
Och Hampus började 8an men bilderna av honom får stanna i min telefon. 
 

Tisdag 22/8.

Efter att Jonas kommit från jobbet och vi ätit middag så åkte vi upp till hembygdsparken så att barn och hund skulle få leka . Man får försöka fånga de små guldkornen trots att den röviga vardagen nu är här. Alla utom Sofie som var för trött efter hennes första skoldag följde med.
 
RSS 2.0