Inga tårar ska fukta torra kinder.

När lördagen kom förstod hon hur trött hon var. Varje andetag kändes som en kraftansträngning. Och bakom ögonlocken fanns tårarna. Det hade inte riktigt funnits tid att känna. Det var så mycket annat som måste gå före. Bara göra, bara köra. För att få allt att funka. Redan den där förmiddagen på stationen när hon kände att gråten var på väg så knöt hon näven hårt i fickan och nynnade för sig själv. " Inga tårar ska fukta mina torra kinder". Nej absolut inga tårar. 
Skulle hon börja gråta skulle hon tappa fattningen och kanske aldrig sluta. Inga jävla tårar. Inte tycka synd om sig själv. Bita ihop. Knyta näven. Bara göra bara köra. Det var så hon måste göra. Men hon blev mer och mer vilsen för varje dag som gick. Mer och mer ledsen. Smärtan och allt som lämnade henne hade gjort henne så trött. Fullkomligt urlakad. Kinderna blev blekare och blekare. Hon undrade om det var det fysiska eller det psykiska som slet allra mest. När lördagen kom tänkte hon nu ger jag efter för tårarna. För känslorna. Kanske ruset och bruset i kroppen stillar sig då. Kanske virrvarret av tankar rätar ut sig då. Eller kanske, kanske blir det bara värre. Så hon knöt näven. Drog på sig kläder och åkte till Ica. 

Saga 3 år och 3 månader

Det är den 17e november och tre år och tre månader sedan vår fina lilla Saga kom till världen. Saga som kom med så mycket lycka, ljus och kärlek. Då när vi egentligen hade gett upp hoppet om ett nytt litet liv till vår familj lyckades hon med det omöjliga. Klart som fasen att den ungen skulle födas med segerhuva som det kallas när man föds med fosterhinnorna kvar över sig. För en liten segrare det var hon. I tre år och tre månader har vi tillbringat våra dagar ihop. Varje dag och varje natt tillsammans. Och varje dag har hon gett ljus åt. Jag tror inte det gått en enda dag utan att jag berättat antingen för henne eller tyst för mig själv att jag är så glad att jag har dig. Och det är jag. Jag är så otroligt glad och tacksam för vår fina, snälla, kloka, roliga unge. Bättre sällskap kan man inte ha. Men ett fel det har hon och det är ju det att hon aldrig tycks lära sig att man ska sova om natten utan att vakna hela tiden. Men plötsligt en natt kanske mirakel sker. För mirakel det tror jag på efter att hon kom till oss. Älskade lilla unge.
 
 

Novemberdimma.

 
 I morse låg dimman tät över vårt kvarter. Jag var trött men tvingade mig ut för att hunden måste. Jag passade på att knäppa några bilder vid den lilla sagoskogen.  Det är något magiskt över dimmiga skogar tycker jag. 
 
 
RSS 2.0