April, PMS och stress.

Så övergår snart april i maj. Maj min absoluta favorit av årets alla månader. Det är i alla fall så jag brukar känna. Naturens "vackerhet" och vetskapen om att allt det bästa ligger framför oss är sånt som gör att maj får mig helt lyrisk. Men tyvärr har maj också blivit en månad full av måsten och en fulltecknad almanacka. Men jag ska försöka njuta ändå. Försöka stanna i nuet så mycket det bara går. Njuta sol och körsbärsblom.
 
Jag är lite trött nu. Det har varit ett par veckor med alldeles för mycket stress, för mycket att tänka på, för lite sömn. Och så blev jag mitt i allt kvinna igen. Med en PMS from hell och på den följde världshistoriens största blodbad typ. Den är tuff, riktigt tuff både min PMS och blödning.  Och det sög musten ur mig totalt. Är det så här det ska vara nu. Ska man bli snuvad på två veckor av sitt liv varje månad i säkert flera år framåt. Fy och usch och blä. Det känns som om det är mer än vad jag orkar. Mitt i detta blev Saga sjuk. Hon fick feber och blev genomförkyld. Och flera oroliga nätter följde. Den jobbigaste natten när febern var som högst och hon skrek och grät till morgonen grydde då satt vi upp och försökte sova i alla fall lite grann. Jag inser att jag hade glömt hur orolig och trött man blir när små barn blir sjuka. Förmodligen är det öronen som bråkat med henne. Stackars liten. Men idag verkar det peppar, peppar ha vänt lite grann.
 
 Förra veckan var Lena från bvc här. Hon är en liten tjej vår lilla Saga, ca 7,5 kg och 68 cm  lång vid 8 månaders ålder. Men hon är dock inte för liten. Hon följer sin kurva och växer i sin takt. Vi har även varit på informationsmöte på skolan under veckan som gick för Linnea som börjar F-klass i höst. Jag tror det blir jättebra. En stor klass men med bra pedagoger så jag tror det kommer gå galant. Igår var jag på hennes sista utvecklingssamtal på förskolan. Lite konstigt att hon snart slutar där. Men allt som sas var bara positivt. Sist vi var där så hade vi satt upp som mål att Linnea ska känna sig trygg och trivas. Det var det som kändes viktigast av allt. Och så har det blivit. Nu riktigt älskar hon sin förskola och vill gå dit varje dag även om hon kan välja att ta ledigt nu när jag är hemma. Efter mötet där skyndade jag och en snuvig gnällig liten Saga vidare till klass fem där jag skulle gå på utvecklingssamtal för Hampus. Inte heller där var det några konstigheter, utan allt såg bra ut. Efter att varit hemma och pausat en stund så var det dags för dagens tredje möte. Möte på banken för att skriva om huslånen. Imorgon är det utvecklingssamtal för vår åttondeklassare och inom kort föräldramöte med information kring gymnasievalet. Och det är så det ser ut nu. Möte efter möte en tid framåt. Tandläkarbesök och läkarbesök. Bvc- träffar och avslutningar. Och så börjar seriespelet i fotboll för vår tjej som går i trean nu i helgen. Och sonen som haft ett uppehåll i fotbollen ett halvår ungefär planerar att börja spela igen. Och det är kul att de vill. Men det blir två matcher varje helg. Men även om jag tycker det är kul så  kommer jag inte att titta på dem alla. Helgerna går så fort ändå. Och småsyskonen tycker inte alltid det är så kul att stå på fotbllsplanen. I och med fotbollen kommer det också arbete för oss föräldrar vilket  inte alls känns roligt. Och jag önskar att man kunde köpa sig fri. Vi betalar gärna träningsavgift för våra barn, och det känns okej att de ibland ska sälja tex disktrasor, plastpåsar eller lotter åt klubben men det känns inte alls okej för mig att vara tvungen att stå x-antal matcher i fotbollsföreningens kiosk per säsong bara för att mina barn tränar fotboll. Det är ett stressmoment jag gärna varit utan och jag får ärligt ont i magen och utvecklar lätt stresspanik varje gång jag ser att ett mejl från föreningen. Att stå på mina egna barns matcher är väl dock något rimligt. Men att vara tvungen att jobba gratis på A-lags matcher och dam-matcher bara för att mina barn tränar fotboll känns väldigt konstigt och stressande. Jag har tänkt ta upp det härmed klubben för jag vet att flera känner som mig, men jag har inte riktigt haft tid.
 
Nu ska jag gå ut med mina småtjejer i våren. För sånt gör själen lugn och glad. Pausa. Leka. Och bara vara.
 
 

Äntligen kalas.

 
Hon väckte mig i ottan idag. Och undrade om hon kunde klä på sig sina kalaskläder nu. För idag var det äntligen söndag och dags att gå på kalas hos dagiskompisen. Ni minns hur det är när man är fem och hur en dags väntan känns som en evighet. Sista timmen den var längst. Men till slut var det äntligen dags att gå. Och jag tänkte så olika tidsperspektiv livet har när man är fem och när man är vuxen. En timme är en evighet för henne och ett år känns som en minut för mig. Nästan iallafall. Jag minns i fjol när Linnea skulle på kalas hos samma tjej som idag. Det var det allra första kalaset hon var bjuden på och hon hade massor av fjärilar i magen. Och jag,  jag hade en stor och vacker mage med en liten Saga i. Det känns som nyss. Jag minns när vi gick dit tillsammans, vilka kläder vi hade. Minns känslan. Idag när vi går till kalaset är det inget snack om att jag ska stanna där. Det är inga orosfjärilar i magen. Bara en massa längtan. Och av det som var min mage har det blivit en liten tjej på åtta månader som tittar storögt på ballongerna som dinglar för vinden utanför dörren där storasyster ska gå på kalas. 
 
 

Vi fikar och gungar.

 
Ännu en varm och skön aprildag så jag och småtjejerna tog en eftermiddagsfika i trädgården precis som igår. Sen gick vi till lekplatsen för att gunga. Och oj vad kul Saga tyckte att det var. Hon skattade högt och kluckande och när vi skulle gå hem och jag lyfte ur henne ur gungan började hon stortjuta. Så det där med att gunga verkar vara hennes grej.
 
 
 
RSS 2.0