Höstlovsveckan 2015.

 
 
 
Vi har en lat lördag idag. Och det är väl så Alla helgons dag ska vara. Jag tänker lite extra på svärmor och svärfar idag. Och på andra i min närhet som inte längre finns. I kväll ska vi till kyrkogården och tända ljus. Idag har jag och Saga i vanlig ordning varit borta på lekplatsen en stund. När vi kom hem hade Jonas gjort grönsakssoppa som vi åt på en filt i trädgården. Alla utom Lovisa som inte ville gå ut . Riktigt mysigt tyckte jag som älskar att äta ute. Det borde man göra oftare och inte bara på sommaren. 
 
Vi går till lekplatsen sen lunchar vi i trädgården. 
 
 
Måndags fika. 
 
Tisdags bowling. 
 
Onsdag. Jag går med alla mina barn till solglimten och känner mig rikast i världen där vi går.
 
Torsdag. Jag bakar bullar.
 
 
Igår kväll efter fredagsmyset började Saga plötsligt gå. Tidigare har hon som mest tagit åtta steg men igår kunde hon verkligen gå det var som om hon aldrig gjort annat. Hon nästan sprang fram genom tv-rummet. Tur att Jonas filmade en snutt med mobilen annars hade vi nog nästan inte trott att det var sant. Hela familjen gick efter och hejade på och oooade och klappade händerna och jag fick tårar i ögonen. Lilla lilla Saga. Men idag vill hon hålla hand igen. 
 
Hoppas ni alla har en fin Alla helgon. ♡
 
Fredag. Jag gör ett collage till en grej på instagram. 
 

Vecka 43.

 
 
 
Så gick ännu en vecka. En vecka som var som de föregående ungefär. Med soliga fina dagar och flertalet lekplats besök. Men också en vecka av oro. I måndags åkte min pappa in på sjukhuset igen. Den här gången med ambulans. Precis som förra månaden var det vid ett rutinbesök för provtagning som han blev skickad vidare till sjukhuset. Jag förstod redan veckan innan att han inte mådde så bra. Och jag sa att du får gå till läkaren om du inte känner dig pigg för det var ju så de bestämt sist han skrevs ut. Att så fort han känner att hjärtat rusar eller något så ska han gå till vårdcentralen. Men han ville vänta. Han sa att jag är ju snart 75 så då hör det väl till att vara lite trött. Så han väntade som vanligt. Så som den äldre generationen ofta går. Men när han kom ner i måndags och läkaren mätt puls och kollat ekg ringde hon ambulansen direkt. Han ville vänta  nån timme innan han åkte han sa att han skulle fixa lite grejer först. Men hon förbjöd honom att gå där ifrån. När ambulanspersonalen sen anlände kunde varken de eller läkaren förstå hur han lyckats ta sig cyklade ner till vårdcentralen i det skick han var i. Och jag tänker att det är nog så vi är alla de där ur Nyh - släkten envisa och tjurskalliga. I torsdags fick han lämna sjukhuset igen. Tyvärr inte piggare än innan men med nya mediciner. Och jag fick en känsla av att han skrevs ut för att någon annan behövde rummet bättre. För plötsligt blev det bråttom att flytta ut. Han blev flyttad till dagrummet där han fick sitta och vänta i flera timmar tills läkaren kom och skrev ut honom. Men nu väntar iallafall en noggrann uppföljning. Igår var vi hemma i Vislanda på kalas för att fira  barnens kusin som fyllt tre och då var även far där och han sa att han mått ganska bra under både lördagen och igår. Så jag hoppas det vänder nu. 
 
 
I lördags ringde min klocka strax efter sex för Lovisa skulle iväg på gympatävling. Jag och Saga följde henne till skolan där de skulle träffas för samåkning. Sen åkte Jonas in för att titta på tävlingen. Men jag och de andra barnen stannade hemma. När Jonas och Lovisa kom hem hade han med sig blommor och champagne till mig för nu i helgen firade vi vår första bröllopsdag.
 
 
På kalas.
 
Vi tog aldrig några bröllopsfoton. Men vi tog den här av oss när vi skålade som nygifta. 
 
 
 I fredags firade de halloween på skolan. Sofie fixade Lovisas smink.
 
 
Idag är det höstlovets första dag. Vi vaknade tidigt för Saga har dålig koll på att vi ställt om klockan. Sen åkte Hampus och Lovisa med kruxet (kyrkans barn/ungdoms grupper) med tåget till Växjö där de skulle bowla och äta på restaurang. Och Sofie och Linnea gick och hälsade på farbror Kenth på jobbet. Så kvar blev bara Jag Jonas och Saga. (Han har tagit två pappadagar). Nu har Sofie och Linnea kommit hem igen så jag tänkte att vi ska köpa lite gott fika på Estwalls. Sen om ork , tid och lust finns kanske vi går ut och räfsar lite löv. 
 
 

Gymnasiebesök och farväl av sommaren.

 
 
Det är som om att dagarna bara går fortare och fortare. Vad jag gjorde förra veckan har jag nästan glömt. Men på måndagen var jag och Saga med Linnea i skolan. Det var mysigt och kul att se lite hur de jobbar och som bonus blev vi bjudna på en god lunch. I tisdags och onsdags var vi som vanligt på sångstund och om eftermiddagarna har vi hållt till i lekparkerna.
 
Så kom helgen. I fredagskväll hade vi glöggpremiär. Och det var minst lika gott som jag mindes. Natten till lördagen hade Saga en jobbig natt. Med täppt näsa och hosta och lite svårt med andningen. Men det lättade när vi klev upp och stod och andades kall nattluft i altandörren en stund. Under lördagen åkte hela familjen in till Växjö. Där hade de öppet hus på gymnasieskolorna. Vi besökte en av dem. Den som har det estetiska programmet, vilket känns mest aktuellt för Sofie. Det kändes lite konstigt att kliva in genom dörren där. Jag fick en tår i ögonvrån. Gymnasiet hur är det möjligt. Hur kan det ha gått så fort. Sofie var ju nyss liten. En liten tjej på fyra, fem år. Vi samlade på oss lite broschyrer om olika program  och satte oss för att fika. Vid bordet intill satt en tjej som jag gick på folkhögskola tillsammans med. Under sista året vi gick där  blev hon gravid. Det verkade häftigt. För första gången i mitt liv började jag själv tänka på barn. När det var ca 3 veckor kvar av terminen fick hon en liten dotter. Och en knapp  vecka efter att skolan var slut fick jag veta att jag väntade mitt första barn. Vi hälsade och började prata lite grann. Hon hade fyra barn nu. Den äldsta hon som föddes under tiden på folkhögsskolan hade fyllt 16. Hon läste musik på skolan vi besökte. Musik, samma som Sofie vill gå om hon kommer in. Och jag tänker så häftiga de är livets små sammanträffande. 
 
Fina dagar under veckan som gått. 
 
 På väg hem från Växjö i lördags. 
 
Saga blev 14 månader I lördags. I torsdags tog hon åtta steg på egen hand.
 
 
Igår var det en otroligt vacker höstdag. Lite som om det vore vårens första dag. Fast tvärtom. Ändå hade jag lite svårt att njuta till fullo. Jag kände mig så stressad över allt man skulle behöva göra allt, det där man aldrig kommer ikapp. Trädgården skulle behövas göras iordning inför hösten. Och inne var det helt uppochner med stök och tvätt överallt. Fönster som skulle behövas putsas och en groventré som skulle behövas tömmas helt för att sen bära in bara det vi verkligen  behöver. För att inte tala om garaget. Ibland blir det bara för mycket. Man springer ihjäl sig men ändå kommer man inte ikapp. Alla andra verkar ha det så fint. De verkar hinna hur mycket som helst. Jag undrar hur de gör. 
 
Men mellan varven njöt jag av dagen. Jag gjorde en äppelpaj som vi åt på en filt i solen. Jag gick en promenad på landet med en sovande Saga i vagnen.  Linnea och jag satte lökar som förhoppningsvis levererar små krokus i vår. Jag tog cykeln ner till sjön för att prova den cykelväg som nu blivit färdig och för att säga tack för i sommar. Jag hoppas vi ses nästa år igen. Och på kvällen när Jonas och barnen gick på bio så gick Saga och jag till lekplatsen.  En lekplats som badade i ett gyllene sken. Vi satt och gungade till fågelsång och jag såg en hackspett högt i en tall. Vi hade en fin kväll tillsammans där just när solen just gick ner. Det var som om detta var sommarens absolut sista dag. Vackrare dagar ser vi nog inte förrän i vår. Det kändes som en dag tillräckligt vacker för att dö på.  Och när vi gick hemåt hand i hand hon på vingliga ben med en månskära ovan huvudet. En liten månskära  mot en vackert pastellfärgad himmel. Då var det nästan magiskt. 
 
Vackra söndagen.
 
RSS 2.0