Andra veckan på sommarlovet.

Under veckan som gått har jag hunnit träffa båda mina två närmsta vänner. I onsdags var Thes och hennes tre barn här på fika och i fredags åkte jag och barnen hem till Christina och hennes flickor för en fika i deras mysiga växthus. Det är synd att de här träffarna inte blir av oftare. För det är sånt som själen mår bra av. En massa prat med människor man tycker mycket om. I måndags hämtade vi hem en kompis till Linnea från förskolan så att de fick leka här några timmar. Och i torsdags gick jag och alla barnen ner till byn för att köpa glass att sätta oss vid fontänen med. Och idag gjorde vi en liten söndagsutflykt till Öhrs mysiga lantcafé för en fika. Sen åkte vi vidare till Svanebro så att barnen fick bada. Det var allra första gången vi var där i år. De få andra gångerna vi varit vid sjön i sommar har vi varit i Sjöanäs. Idag var vi helt själva. Det har nog nästan aldrig hänt att vi varit själva där innan förutom vid något sent kvällsdopp möjligen. I sommartid brukar den lilla badplatsen vara väldigt välbesökt. Det blåste ganska friska vindar men det var precis lika vackert som förr om åren. Och barnen är inga badkrukor så de badade minsann.

Midsommarafton 2015.

Vi gjorde precis som vi brukar i år också. Klockan 12.30 kom mina föräldrar och farbror Kenth för att äta nypotatis, sill och köttbullar på vår altan. Och precis som vi brukar slog vi oss ner i en extra kofta runt ett bord som pryddes av en stor midsommarbukett som äldsta dottern som vanligt plockat under förmiddagen. Och precis som vanligt blev det lite stressigt med att få fram jordgubbar och glass till fika innan dansen i hembygdsparken skulle börja. Saga hon bar klänning som en gång i tiden varit äldsta storasysterns på sin allra första midsommar. Men när vi åkte till dansen fick hon både ha fleece och mössa till. Jag vet inte om kalla öron leder till öroninflammation men nu vill vi inte ha några fler öroninflammationer så det fick bli mössan på medan vi svingade oss runt stången till tonerna av små grodorna. Under kvällen grillade vi som vanligt och försökte oss på ett parti kubb i lekplatsen. Knotten vann. Idag går vi lite på halvfart. Det blev en ganska sen kväll igår. Vi äter rester till lunch och jordgubbar till efterrätt. Nöjda med midsommarafton som blev som vanligt. Och att allt det där regnet som SMHI pratade om det uteblev.

Saga 10 månader.

Tänk att hon redan är tio månader vårt lilla sagogryn. Jag vet att jag sagt förut att det känns som att det var nyss hon kom och det håller jag fast vid. Det har gått fort. Rasande fort. Nu är hon äntligen frisk igen. Men i lördags vaknade hon med feber efter att ha varit feberfri under fredagskvällen och senare under lördagen blev hon prickig och fläckig runt ögon och öron, på kinderna och ner mot nacken. Och ögonen de var svullna och röda. När hon vaknade på söndagen hade utslagen spridit sig till rygg och mage och hon var allmänt hängig och ville varken äta eller dricka. Efter att ha haft telefonkontakt med sjukvården gjordes bedömningen att hon fått en allergisk reaktion på penicillinkuren. Så vi fick en ny sort utskriven som vi började med under söndagskvällen. Under måndag förmiddag hade vi tid för 10-månaderskontroll på BVC. Hon var då fortfarande ganska prickig men sköterskan sa att det kan sitta i ett par dagar efter att man avslutat medicinen. Hon tyckte att Saga såg lite medtagen ut och hon gissade att hon kanske inte vuxit något sedan sist. Och så var fallet. Ynka 100 gram på två månader men det är ju inte så konstigt för när vi gjorde 8 -månaderskontrollen var hon sjuk i hög feber och nu vid 10 månader var hon sjuk och däremellan har hon varit sjuk flertalet gånger. Men hon kommer säkert ikapp i sin vikt bara hon får vara frisk nu. Men 7.5 kilo det är inte mycket för en bebis på tio månader. Under månaden som gått har Saga lärt sig att säga hej. Hon hälsar glatt på alla hon ser. Till och med på katten. Och igår började hon krypa på riktigt. Hon försöker resa sig mot möbler, ibland lyckas hon ibland faller hon pladask. Och allt verkligen allt ska stoppas in i munnen. Och eftersom min största skräck är att barn ska sätta i halsen så skrämmer hon halvt ihjäl mig varje dag. Om jag säger att de här tio månaderna har varit som en enda stor och fluffig rosa marängbakelse så kanske jag överdriver lite. Men inte så värst mycket för dagarna med henne har verkligen varit ljuvliga. Med små undantag så klart. För visst har det funnits dagar då inget alls varit bra och jag har varit trött så att jag nästan gått på knäna. Detta främst de sista två månaderna då det varit tandsprickning och sjukdomar och jag dessutom åkt på järnbrist igen. Men för det mesta har dagarna varit som en enda stor jättemaräng. Och jag har ofta tänkt tanken att det här lilla sagogrynet hon var sannerligen värd all väntan. Hon var värd var enda liten tår. Och hon har verkligen varit som den ljuvaste efterrätt. En enkel unge som tillåtit mig att njuta av bebistiden. Men visst har det varit en omställning att bli en bebismamma igen. För även Linnea, som fyllde fem strax innan Saga kom, hade ju börjat bli stor och ganska självgående. Och jag hade börjat få fler och fler stunder då jag kunde göra lite vad jag ville. Stunder då barnen kunde sysselsätta sig själva ett tag. Än en gång har jag blivit mästare på att göra saker med en hand, äta middag i rekordfart och sjunga och underhålla samtidigt som man står i duschen. Men ändå har jag gång på gång tänkt att måste detta verkligen vara slut nu. Måste detta vara sista gången jag upplever det här. Flera gånger har jag förbannat det faktum att jag nu är för gammal. Flera gånger har jag tänkt att om vi skyndar oss så kanske vi hinner en gång till. Nu blir det av olika anledningar inte så. Och det kanske är bra det för man ska ju sluta när det är som allra bäst. Och att ha fått uppleva det att få fem fina ungar det är mer än vad jag någonsin vågat drömma. Om två månader blir hon ett vår fina lilla Saga. Jag vet att det kommer en intensiv period nu. Med mycket vaktande och jagande.Jag vet att i år kommer jag inte att kunna sitta på bryggan och vippa på tårna om sommaren till slut tänker anlända. Det blir inga lata dagar i en solstol. Men det kommer bli så mycket annat. Jag ser fram emot att möta de här kommande dagarna med Saga. Se henne utvecklas och framförallt att höra henne börja prata. BVC- sköterskan hon skojade lite om att det är tur att det är femte barnet när hon säger hej före mamma. Och kanske det, men jag måste medge att det är smart, för med ett hej kan hon ju kommunicera med så många fler än mig. Grattis på tiomånadersdagen älskade lilla Saga.
RSS 2.0