Det kommer aldrig att vara över.

 
 
Hon vaknar tidigt idag. I alla fall tidigare än hon brukar. Jag väcks av att hon ligger och pratar, säger dadada med sin allra soligaste röst. Jag svarar med orden jag älskar dig. Vi ligger kvar en stund och speglar oss i varandras ögon. Hon har sin vita pyamas med lamm på, den hon fick av Jonas i julklapp. Den med ögon och öron på fötterna. Hon tar tag i en fot och ler. Sen stiger vi upp till lördagen. Till februaris sista dag. Jonas och Lovisa har stigit upp och håller på att göra sig klara för att åka iväg till Skilingaryd med buss där Lovisa ska delta i gymnastiktävling. Förr om åren åkte vi alltid hela familjen när barnen skulle iväg på aktivitet men på senare tid har vi börjat dela upp oss. Det blir smidigare så och alla tycker inte det är så kul att följa med.
 
Linnea och jag tog en långsam frukost i soffan och när Saga blev trött la jag henne i vagnen för en promenad. Morgonen var lite grå men fåglarna sjöng lalala och luften var frisk och skön att andas. Vi gick bort mot spåret, det märktes att det var lördag idag. För vi mötte många människor, människor med hundar och en kvinna med stor och vacker mage. För en stund såg jag mig själv studsa fram där i spåret med magen i vädret så som jag gjorde alla de tusende varv då både Linnea och Saga låg i magen. Idag sover Saga i vagnen. Hon var trött och somnade så fort vi steg utanför dörren. Linnea hon var lite hostig och förkyld och valde att stanna kvar i nattlinnet hemma hos storasyskonen. Jag hälsar på dem jag möter. Med några växlar jag ett par ord. Folk är glada, kanske för att det är lördag, kanske för att våren är på ingång. Jag går och dagdrömmer så som jag alltid gör. Samlar lugn och njuter av det som är vackert. Sen går jag hem och steker pannkakor till barnen. 
 
 
 
Saga sover vidare. Jag börjar rensa lite i hennes garderob. Mycket på hennes hyllor har blivit för smått. De där allra minsta plaggen är borta sedan länge. Borta. Undanstoppade. Nu är det dax att plocka bort nästa storlek. Jag står och vrider och vänder på de små plaggen. Luktar, känner och vet inte vad jag ska göra med dem. Det mesta är sånt som storasyskonen haft. Lite av dem är presenter till Saga som hon fick när hon föddes. Jag har alltid haft svårt för det här. När de andra varit små har jag alltid packat ner kläderna i pappkartonger och stuvat undan i förråd och på vindar med en dröm långt in i hjärtat att en dag få packa upp och använda dem igen. Nu är jag fyrtio. Nu vet jag att det aldrig kommer att bli så igen. Och det känns lite jobbigt. Eller egentligen känns det riktigt jävla jobbigt. Jag vet att det aldrig kommer att vara över för mig. Jag kommer aldrig att känna mig så där färdig som folk säger att de gör. Jag kommer alltid bära en dröm om ytterligare en bebis. Om och om igen. Jag vet att längtan kommer att komma åter. Det kommer räcka att jag träffar en nyfödd, det kommer räcka att jag blir nyförälskad i livet eller i min man för att äggstockarna ska börja dansa lambada igen. Det trots att jag just nu lever min dröm.
 
 
 
 
Jag fick fem. Fem. En handfull fina ungar. Fem. Fler än genomsnittet. Fem. Fler än vad jag någonsin vågade hoppas. Fem fina ungar alla med olika personligheter. Alla underbara och högt älskade. Sofie Hampus Lovisa Linnea och Saga. Det var så det blev och jag är sjukt tacksam livet de barn jag fått. Det är en rikedom att få vara mamma till detta lilla gäng i varierande åldrar. Det är häftigt att ha en femtonårig, en dotter som nästan är vuxen. En tjej som man kan sitta och dricka kaffe och prata om livet med. Det är underbart att få dela dagen med en bebis, pussa liten bebiskind, lyssna till kluckande skratt, trösta när hon gråter och att få följa med i en fartfylld utveckling. Och det är så jäkla roligt med åldrarna där emellan. Leken, fantasin, frågorna, upptäckarlusten, de tassande stegen mot tonår, femåringens sprudlande energi och allt annat som de ger och tar och låter mig vara med om. 
 
Jag viker ihop ännu en liten body, en liten body som ingen ska ärva. Sen vaknar Saga, jag hör dadada från vagnen och när jag kommer fram för att lyfta upp henne ler hon sitt allra soligaste tandlösa lilla leende. Och jag viskar, nu stannar vi i det här länge, länge. Nu skyndar vi långsamt fram.
 
 
 
 
Malin B
2015-02-28 @ 19:57:20
URL: http://malinbs.blogg.se

Underbara moderskärlek!
Men du, rätt vad det är kommer det flera bebisar så spara du lite smått och gott av kläderna. Jag minns hur roligt det var när mamma hade sparat sådant jag hade haft och jag fick använda det på de egna barnen.
Ett praktexempel på detta är ju prinsessan Estelle som har mamma Victorias klänningar.

Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma
2015-03-02 @ 17:22:00
URL: http://lottizdays.blogg.se

Jag känner igen den där känslan. Kommer heller aldrig känna mig riktigt färdig. Och än är det ju fullt möjligt att få flera, men mannen vill inga fler ha så vi är färdiga nu. Känns lite bättre sen jag började arbeta med nyfödda sjuka bebisar. Jag trodde det skulle bli tvärtom, men nu när man ser vad som kan gå fel så är man tacksam att ens egna ändå mår så bra. Och ibland får man ändå chansen att pyssla om en liten för tidigt född och det är super kul. Så nu väntar jag på att syskon får bebisar och sen att mina egna en dag får egna. Några kläder sparar jag ändå och en del har dockorna fått som kläder :-D




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0