28 januari. Imorgon blir hon 18.

För 18 år sedan var den 28 januari en fredag. Det snöade lite lätt och jag och Jonas tog en promenad ner till biblioteket. På väg hem stannade vi till en stund i hembygdsparken och fångade snöflingor. Det var så härligt att komma ut. De senaste månaderna hade jag nästan varit bunden vid sängen på grund av extrem yrsel. På kvällen åt vi räkmackor och såg en film jag åt många minns jag, jag var sådär superduper hungrig. Och så minns jag att jag åt kexchoklad och saltakatten. Den kvällen när jag skulle lägga mig var min mage hård som sten. Men jag misstänkte ändå inget. Det var en vecka kvar till beräknad förlossning och min barnmorska hade sagt bara nån dag tidigare att hon trodde att jag skulle gå över tiden. Kanske ända till alla hjärtans dag. Och vad visste jag. Det var min första graviditet och jag visste typ ingenting. Jag var lite trött och la mig före Jonas den kvällen. Klockan fem nästa morgon vaknade jag och skulle på toa. Då gick vattnet. Så jävla häftigt och så spännande. Aldrig tidigare eller senare har det gått så fort att väcka Jonas. Det är dags nu sa jag och på en millisekund satt han käpprak upp i sängen. Imorgon blir hon 18 år vår förstfödda. Vår fina Sofie. Hon som redan varit med om så mycket sorg i sitt liv som man inte vill att något barn ska behöva göra. Jag tänker särskilt på när hon förlorade sin farmor. Hennes bästa vän. Hon som alltid fanns där som en tredje förälder men som försvann från en dag till en annan. Men också sorgen efter farfar han som lämnade oss samma vecka som Sofie fick sitt diabetesbesked. De låg där på Växjö lasarett och kämpade båda två. Och katten Bill. Han som fyllde en så stor funktion i hennes liv men blev sjuk och dog. Och en mängd andra grejer.
 
Sofie har  precis som sin bror har ett hjärta av guld och ett knivskarpt intellekt. Sofie är djurens bästa vän och även min bästa vän. Hon är en lyssnare och en trygg klippa att luta sig mot. Jag hoppas att hon en dag ska förstå hur bra hon faktiskt är. Jag älskar dig du fina människa. Du som först ledde mig in på föräldraskapets väg och gjorde mig till en mamma. Du satte oss verkligen på prov med kolik, en ständig närvarotörst och noll sömn. Men det är glömt och förlåtet nu. Jag väljer att minnas det vackra istället. Dina gyllenbruna kinder dina kloka ögon och din tjocka mörka kalufs. Och det porlande skrattet som kom när du var några månader ung. Jag är så tacksam för dessa första 18 år med dig. Fina fina Sofie.
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0