Dagarna de går och oktobers första vecka försvann fort iväg. Det har varit ömsom regn och ömsom sol. När det regnar vägrar till och med hunden gå ut. När solen skiner försöker vi fånga den så mycket vi bara kan. Denna veckan har vi varit på sångstund både på tisdag och onsdag Saga och jag. I tisdags och torsdags kväll jobbade jag på avdelningen som jag började på förra veckan och i onsdags kväll jag på ett nästan tre timmar långt extra föräldramöte angående läget i Lovisas klass . Och det var inget roligt alls. Snarare fruktansvärt. Igår kväll höll jag mig medvetet ledig för att vi skulle upp och iväg till Växjö olympiaden idag. Och att vara borta tre kvällar i rad känns nästan max för de små. Lovisa och Hampus var i väg som vanligt igår kväll. Det är mer regel än undantag om fredagen nu för tiden. Idag åkte vi iväg redan klockan 9 men å andra sidan vaknade vi innan klockan ringde så vi kunde ta det ganska lugnt ändå och äta frukost i lugn och ro. De stora tyckte det var för tidigt så det blev bara jag Jonas Linnea och Saga som åkte. Linnea tävlade i 60 m och längdhopp. När tävlingen var klar åkte vi till Max och åt middag. Så idag har vi provat på att vara tvåbarnsföräldrar igen. Skillnaden var att allt gick mycket fortare, maten blev mycket billigare och vi lät inte så mycket. När vi kom hem satte jag och Sofie igång den gamla DVD:n Mamma Mia . Synd nog började den hacka mot slutet så vi fick inte  höra "gråtlåten" om hur "tiden rinner mellan fingrarna " men grät det gjorde vi. Sofie hade denna film som favorit-film då när den kom ut. Då var hon i Linneas ålder. Nu är hon typ i ålder med dottern i filmen. Saga och Linnea som lekte i tv-rummet tyckte vi var konstiga som grät. Så jäkla fort det gått sedan Sofie var liten. Hon var nyss som Saga sprang runt i trosor och lekte och pratade i ett. Nu sitter hon brevid mig och är typ vuxen. Och i filmen sjunger de om tiden och minnen. Och jag vet att det kommer gå fort till att Linnea och Saga också sitter brevid mig typ vuxna. Livet är en märklig liten grej. När vi kom från Växjö idag hade Kenth varit här och skojat med oss och skrivit en stor lapp med orden Carpe diem på vårt garage. Och det är ju det man ska göra. För när som kan det ta slut. Fast det är lätt att glömma mellan varven när livet snurrar för fort. Livet som gång på gång spelar en små märkliga spratt som man inte riktigt förstår meningen med.