Jag hoppades.

Jag visste redan. Men jag hoppades ändå. Jag bestämde där jag satt och väntade vad han skulle säga. Och jag skulle jubla och undra om det var sant. Så blev det såklart inte. Och idag känns det bara tomt. Så tomt.
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0