Inga tårar ska fukta torra kinder.

När lördagen kom förstod hon hur trött hon var. Varje andetag kändes som en kraftansträngning. Och bakom ögonlocken fanns tårarna. Det hade inte riktigt funnits tid att känna. Det var så mycket annat som måste gå före. Bara göra, bara köra. För att få allt att funka. Redan den där förmiddagen på stationen när hon kände att gråten var på väg så knöt hon näven hårt i fickan och nynnade för sig själv. " Inga tårar ska fukta mina torra kinder". Nej absolut inga tårar. 
Skulle hon börja gråta skulle hon tappa fattningen och kanske aldrig sluta. Inga jävla tårar. Inte tycka synd om sig själv. Bita ihop. Knyta näven. Bara göra bara köra. Det var så hon måste göra. Men hon blev mer och mer vilsen för varje dag som gick. Mer och mer ledsen. Smärtan och allt som lämnade henne hade gjort henne så trött. Fullkomligt urlakad. Kinderna blev blekare och blekare. Hon undrade om det var det fysiska eller det psykiska som slet allra mest. När lördagen kom tänkte hon nu ger jag efter för tårarna. För känslorna. Kanske ruset och bruset i kroppen stillar sig då. Kanske virrvarret av tankar rätar ut sig då. Eller kanske, kanske blir det bara värre. Så hon knöt näven. Drog på sig kläder och åkte till Ica. 
christina
2017-11-19 @ 17:38:42

ibland måste man lätta på ventilen, låta känslorna ta överhand o bara få vara liten...




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0