Jag tror jag somnade med ett  leende på läpparna igår. Jag slog igen mina blå nån gång efter 1:30 med tanken att jag är glad igen. Visserligen hade jag druckit två glas rosé och en ledig söndag väntade. Men jag var glad rakt igenom och på mitt bästa flams och trams humör och skämten haglade där mitt i natten. Och idag när jag vaknade var jag fortfarande på bra humör. Det kändes inte ens jobbigt att stiga upp fast det blev ganska få timmars sömn inatt. Jag är glad för allt jag har. Glad för att jag är frisk och har fem fina ungar, en man och ett hus. Ett hus som visserligen är lite för litet och i renoveringsbehov. Jag har allt jag behöver. Visst det kanske inte skadat med lite bättre ekonomi. Postkodslotteriet hade gärna fått plinga på så att Jonas kunde få vara hemma och skriva sin bok och att jag kunde jobba lite grann bara för det socialas skull. Ja och så behöver vi en bil. Eller ännu hellre två. Men man ser så mycket elände på sociala medier. Dödsannonser om folk som dött allt för unga när man läser morgontidningen och människor som slåss mot sjukdomar på både instagram och facebook. Mammor ,barn, pappor med dödliga sjukdomar. Människor som kämpar för att få behålla livet. Då blir jag rädd . Får dödsångest. Men blir samtidigt så tacksam för det liv jag har just nu.