Hon väckte mig i ottan idag. Och undrade om hon kunde klä på sig sina kalaskläder nu. För idag var det äntligen söndag och dags att gå på kalas hos dagiskompisen. Ni minns hur det är när man är fem och hur en dags väntan känns som en evighet. Sista timmen den var längst. Men till slut var det äntligen dags att gå. Och jag tänkte så olika tidsperspektiv livet har när man är fem och när man är vuxen. En timme är en evighet för henne och ett år känns som en minut för mig. Nästan iallafall. Jag minns i fjol när Linnea skulle på kalas hos samma tjej som idag. Det var det allra första kalaset hon var bjuden på och hon hade massor av fjärilar i magen. Och jag,  jag hade en stor och vacker mage med en liten Saga i. Det känns som nyss. Jag minns när vi gick dit tillsammans, vilka kläder vi hade. Minns känslan. Idag när vi går till kalaset är det inget snack om att jag ska stanna där. Det är inga orosfjärilar i magen. Bara en massa längtan. Och av det som var min mage har det blivit en liten tjej på åtta månader som tittar storögt på ballongerna som dinglar för vinden utanför dörren där storasyster ska gå på kalas.