Så gick första veckan efter jullovet. Och det är lite som om att januari äter upp mig. Men jag försöker ta det kallt. Jag vet ju hur det brukar bli. Och känslan är inte konstant. Det glimmar till ibland. Små stunder då allt faller på plats. Som igår när vi gick till skolan för att hämta Linnea och solen värmde så skönt och fåglarna kvittrade som om det vore mars. Då kände jag et litet lyckorus i bröstet. Torsdagen var däremot tung,  jag fick sån huvudvärk i onsdags kväll på jobbet som satt kvar över natten och när jag vaknade på torsdagsmorgonen var den fortfarande kvar. Jag var yr och matt och mådde illa. Så efter att jag väckt barnen var jag tvungen att lägga mig några timmar. Och Jonas fick stanna hemma hos Saga. När jag vaknade nästa gång var det bättre. Vet inte om det var nån typ av migrän. Huvudvärken släppte men jag fick hjärtklappning och hård puls varje gång jag reste mig. Men tack och lov klarade jag att jobba när kvällen kom. Jag har varit ledig så mycket i jul så nu behövs vartenda krona. Särskilt sedan jag inte kommer kunna jobba något kommande vecka eftersom jag och Saga ska vara på inskolning på förskolan under hela veckan. Så vi lär behöva ta det lugnt om kvällarna. Att denna vecka bara hade fyra vardagar var skönt. Jonas började dock i måndags men barnen började i tisdags. Jag stod i dörren och kollade efter Hampus och Linnea som alltid gör sällskap dit. Han mot sista terminen på skolan och Linnea mot sista terminen på lågstadiet och nu fick hon börja i den nya ina utbyggnaden. De var inne och tittade på sitt nya klassrum på julavslutningsdagen men nu fick de börja där på riktigt. Jag, Linnea och Saga som var ute och gick en dag på lovet blev inropade av en ur personalen så vi fick en privatvisnining av den nya delen. Och den var verkligen jättefin. Nästan lite overkligt att skolan faktiskt blev utbyggd till slut efter alla års prat om det. Nu kommer paviljongerna som Hampus, Lovisa och Linnea gått lågstadiet i lyftas bort. Och paviljongen som Linnea gick på dagis i flyttades bort nu i veckan.  

 

I måndags fyllde jag år. Både Sofie och Hampus hade köpt paket. Hampus hade varit på "Majkens rum" en dag när han var i Växjö med en kompis och köpt ett väldigt fint doftljus åt mig, ett dyrare ljus med fin doft och inte sån där konstgjord jobbig doft. Och Sofie hade köpt en ansiktskräm. Egentligen bryr jag mig inte om paket men just det att de tänkt på mig och tänkt ut nåt fint inför min födelsedag gör mig jätteglad. Om de köpt nåt på Ica samma dag som jag fyller år kunde kvittat lika men sånt här det värmer in i själen. Ja och så hade de satt upp mängder av roliga grattishälsningar på hela nedervåningen under natten. Och när jag var ute med Saga och Linnea på eftermiddagspromenad  stack Sofie och Hampus till Ica och köpte grejer till en tårta som de smygbakade på Hampus rum utan att jag anade eller märkte något. Så drog de igång Bibel med imperiet i högtalarna och kom gående med en tårta när jag låg på soffan med Saga. Verkligen en glad överraskning. Nu är jag ett år äldre. Oavsett vad jag tycker om det. I de bästa av världar har jag lika många år kvar och Jonas lika så. I de bästa av världar får vi vara friska i både kropp knopp och själ och får göra verklighet av våra drömmar. Till hösten blir Saga fem. Jag tycker det brukar ske en milstolpe när barnen blir fem. De brukar bli så mycket större och självständiga då. Vid fem har de flesta av våra börjat uppskatta förskolan och kompisar då. Kanske blir det samma med Saga. Det här halvåret tänker jag att vi skyndar långsamt framåt. Förhoppningsvis gillar hon dagis så att jag efter några månader kanske kan börja jobba lite mer. Jag är så tacksam över att ha kunnat vara hemma så länge med henne som jag kunnat men nu är det dags att steppa framåt. Förhoppningsvis kommer jag hinna jobba ihop en pension som går att leva på om jag nu får äran att leva när den dagen kommer. Jag har prioriterat mammalivet högst ända sedan vi fick Sofie. Nu kan jag snart prioritera lite annorlunda. Jag skulle aldrig gjort något annorlunda även om jag fick chansen. Eller jo det kanske jag hade. Vissa grejer hade jag kanske ändrat på. Men inte på det att låta barnen vara hemma längre än vad de flesta får vara. Jag är tacksam för att kunnat ge dem det. Jag är tacksam för att ha fått fem barn. Nu är den biten av livet förbi. Allt har sin tid. Ett tag kändes det jobbigt. Särskilt sen det var lite på gång ett par gånger härom året. Jag hoppades på dem. Ville att de små hjärtanen skulle fortsätta slå. Men nu känner jag att det är okej. Visst är nyfödda bebisar det bästa som finns i hela världen. Och att få vara med om den lyckobubbla de första veckorna ger det är ju alldeles underbart. Men nej, ingen klättrande niomånaders, tandsprickning öroninflammationer eller en rymningsbenägen 1.5 åring. Nej det är bra nu. Det är så mycket annat jag måste hinna göra med resten av mitt liv.