Så kom den äntligen den där efterlängtade tioårsdagen. Igårkväll hade Lovisa en liten tjejfest här med tacos, tipsrunda, fika, skattjakt, limbo och dans och idag har vi firat henne med tårtkalas med släkten. Dvs Morfar, morbror Paul, Anna, Lukas, Alexander och farbror Kenth. Men först började vi dagen med sång, paket och frukost på sängen. Det kändes lite konstigt att Hampus som varit på övernattningsfest inte var med när vi tågade upp för trappan på en rad hela familjen. Men det är väl så det blir när barnen blir större. Som vanligt vid barnens födelsedagar blir jag nostalgisk och minnen väcks. Dagen innan Lovisa föddes hade vi firat morsdag. Mina föräldrar och Jonas föräldrar hade varit hemma hos oss på mat och fika. När kvällen kom minns jag att jag strosade runt i vår lilla trädgård. Plockade maskrosblad till vår kanin stonkade och stönade med min stora mage. Längtade och drömde sen gick jag in och skrev i min dagbok. Flera sidor med penna på papper så som man gjorde förut innan bloggar och instagram. Jag var fem dagar över tiden och nästa morgon skulle jag gå till barnmorskan. Men vid tretiden på natten vaknade jag av att magen var hård och gjorde ont. Men jag var trött och tänkte att jag ville sova lite mer. Så jag låg och slumrade lite till. Vid femtiden väckte jag Jonas sen ringde vi svärmor och förberedde henne på att hon snart skulle få agera barnvakt. Jag satte på kaffe till henne. Och vid sextiden kom hon hem till oss. Då hade jag börjat få riktigt ont emellanåt. Jag minns att hon fick knyta mina skor för jag fixade inte att böja mig. Sen åkte vi iväg. Sofie och Hampus de sov fortfarande när vi drog iväg i den arla vackra majmorgonen. Vi parkerade i parkeringshuset för jag envisades med att jag kunde ta den vanliga vägen in till förlossningen och inte genom akutintaget. Så vi började promenera men vi fick stanna och profylaxa ganska många gånger på vägen. Vi kom till förlossningen ca klockan sju precis när nattpersonalen skulle gå hem och dagpersonalen skulle gå på. Klockan 8:00 föddes vårt tredje lilla barn. En mörkhårig vacker prinsessa på 4,9 kg och 52 cm lång. Eftersom vår Lovisa var ganska stor och axelbred så fick hon lite hjälp ut. Barnmorskan hävde sig på min mage för att få ut henne lite fort detta gjorde att hennes nyckelben bröts och att jag fick skador som behövdes opereras. Jag var nyförlöst, lycklig och livrädd. Livrädd för att sövas och inte vakna mer. Jag träffade världens mest opedagogiska läkare. När jag berättade om min oro för sövningen svarade han mig att ja det hände att folk inte vaknar. När jag skulle rullas ner till operation bad jag Jonas hålla upp vår lilla flicka mot mig. Jag sa att jag vill få se henne en gång till. Så här skulle det inte vara. Jag ville ju träffa mina barn nu och få visa dem deras nya lillasyster. Inte ligga och vara rädd att dö. På operation hörde jag några i gröna rockar undra om det är snitt på gång. Nej hon har precis fött svarade nån annan. Narkosläkaren var lugn, pedagogisk och trevlig. Jag minns hur jävla glad jag blev när jag vaknade upp och såg in i hans ansikte och han med ett leende sa till mig att du är vaken nu annars är jag en ängel. Under eftermiddagen kom sedan svärmor och svärfar och de stolta nyfikna storasyskonen på besök och där med alla mina tre barn omkring mig kände jag mig som en riktig superkvinna. Att tio år passerat sedan den där vackra majdagen är svårt att förstå. Min lilla runda mörkhåriga bebis har blivit en lång och blond vacker och klok ung dam. En tjej som står oftare på händer än vad hon står på fötter och som ständigt är på språng. Grattis älskade fina Lovisa familjens egna lilla virvelvind. ♥