Tänk att hon redan är tio månader vårt lilla sagogryn. Jag vet att jag sagt förut att det känns som att det var nyss hon kom och det håller jag fast vid. Det har gått fort. Rasande fort. Nu är hon äntligen frisk igen. Men i lördags vaknade hon med feber efter att ha varit feberfri under fredagskvällen och senare under lördagen blev hon prickig och fläckig runt ögon och öron, på kinderna och ner mot nacken. Och ögonen de var svullna och röda. När hon vaknade på söndagen hade utslagen spridit sig till rygg och mage och hon var allmänt hängig och ville varken äta eller dricka. Efter att ha haft telefonkontakt med sjukvården gjordes bedömningen att hon fått en allergisk reaktion på penicillinkuren. Så vi fick en ny sort utskriven som vi började med under söndagskvällen. Under måndag förmiddag hade vi tid för 10-månaderskontroll på BVC. Hon var då fortfarande ganska prickig men sköterskan sa att det kan sitta i ett par dagar efter att man avslutat medicinen. Hon tyckte att Saga såg lite medtagen ut och hon gissade att hon kanske inte vuxit något sedan sist. Och så var fallet. Ynka 100 gram på två månader men det är ju inte så konstigt för när vi gjorde 8 -månaderskontrollen var hon sjuk i hög feber och nu vid 10 månader var hon sjuk och däremellan har hon varit sjuk flertalet gånger. Men hon kommer säkert ikapp i sin vikt bara hon får vara frisk nu. Men 7.5 kilo det är inte mycket för en bebis på tio månader. Under månaden som gått har Saga lärt sig att säga hej. Hon hälsar glatt på alla hon ser. Till och med på katten. Och igår började hon krypa på riktigt. Hon försöker resa sig mot möbler, ibland lyckas hon ibland faller hon pladask. Och allt verkligen allt ska stoppas in i munnen. Och eftersom min största skräck är att barn ska sätta i halsen så skrämmer hon halvt ihjäl mig varje dag. Om jag säger att de här tio månaderna har varit som en enda stor och fluffig rosa marängbakelse så kanske jag överdriver lite. Men inte så värst mycket för dagarna med henne har verkligen varit ljuvliga. Med små undantag så klart. För visst har det funnits dagar då inget alls varit bra och jag har varit trött så att jag nästan gått på knäna. Detta främst de sista två månaderna då det varit tandsprickning och sjukdomar och jag dessutom åkt på järnbrist igen. Men för det mesta har dagarna varit som en enda stor jättemaräng. Och jag har ofta tänkt tanken att det här lilla sagogrynet hon var sannerligen värd all väntan. Hon var värd var enda liten tår. Och hon har verkligen varit som den ljuvaste efterrätt. En enkel unge som tillåtit mig att njuta av bebistiden. Men visst har det varit en omställning att bli en bebismamma igen. För även Linnea, som fyllde fem strax innan Saga kom, hade ju börjat bli stor och ganska självgående. Och jag hade börjat få fler och fler stunder då jag kunde göra lite vad jag ville. Stunder då barnen kunde sysselsätta sig själva ett tag. Än en gång har jag blivit mästare på att göra saker med en hand, äta middag i rekordfart och sjunga och underhålla samtidigt som man står i duschen. Men ändå har jag gång på gång tänkt att måste detta verkligen vara slut nu. Måste detta vara sista gången jag upplever det här. Flera gånger har jag förbannat det faktum att jag nu är för gammal. Flera gånger har jag tänkt att om vi skyndar oss så kanske vi hinner en gång till. Nu blir det av olika anledningar inte så. Och det kanske är bra det för man ska ju sluta när det är som allra bäst. Och att ha fått uppleva det att få fem fina ungar det är mer än vad jag någonsin vågat drömma. Om två månader blir hon ett vår fina lilla Saga. Jag vet att det kommer en intensiv period nu. Med mycket vaktande och jagande.Jag vet att i år kommer jag inte att kunna sitta på bryggan och vippa på tårna om sommaren till slut tänker anlända. Det blir inga lata dagar i en solstol. Men det kommer bli så mycket annat. Jag ser fram emot att möta de här kommande dagarna med Saga. Se henne utvecklas och framförallt att höra henne börja prata. BVC- sköterskan hon skojade lite om att det är tur att det är femte barnet när hon säger hej före mamma. Och kanske det, men jag måste medge att det är smart, för med ett hej kan hon ju kommunicera med så många fler än mig. Grattis på tiomånadersdagen älskade lilla Saga.