Så kom julen 2015. Den blev lite tung den sista veckan innan jul. Först fick jag beskedet att vårdnadsbidraget röstades bort under komunfullmäktigemötet med 33-11 och även fast det var väntat så hoppades jag in i det sista. Sedan blev vår katt Bill sjuk. Vi tog honom till veterinären. Det visade sig att han led av svår njursvikt . Han fick behandling över natten men det var helt utan resultat så vi blev tvungna att låta honom avlivas. Och det var så fruktansvärt sorgligt och ledsamt. Barnen kom hem på jullov. Jag hade kokat en stor gryta risgrynsgröt. Vi hann äta innan vi fick veta. Och jag tänkte att jullovet kunde börjat bättre det kunde det verkligen. Barnen blev så förtvivlat ledsna. Allra mest Sofie. För Bill var ju hennes katt. Han var den katt hon alltid önskade sig när hon var liten. Men vi sa nej. Tills den där dagen då hon fick diabetes. Då lovade vi henne en kattunge. Såklart. Den dagen kunde hon bett oss råna banken och vi hade gjort det. Sofie hon älskade sin Bill från första sekund. Och han älskade henne det är jag alldeles övertygad om. Bill blev inte ens åtta år. Jag hade hoppats att han skulle bli i alla fall det dubbla. 7,5 år är ingen ålder för en katt. Jag hade hoppats att han fick leva till Sofie blev vuxen . Hon förtjänade det. När Sofie skulle fylla 10 så dog hennes farmor plötsligt. Hennes farmor som också var hennes allra bästa vän. Efter henne har det inte funnits någon. Men Bill har varit där. Han gav tröst i sorgen efter farmor. Han har fått vara den vän hon saknar. Han har fått lyssna när vi föräldrar varit idioter. Han har alltid funnits där. Mjuk och varm och tröstande. Och det gör så jävla ont i mig att se henne sakna. Det gör så ont att hon inte fick ha sin Bill. Hon behövde honom och hon förtjänade honom.

 

 

12 december. Vi skålar i champagne för att det var två år sedan jag plussade med vad som skulle bli vår lilla Saga. 

 

Julkänslan som lös med sin frånvaro blev i och med Bills bortgång ännu mer avlägsen. I tisdags två dagar innan julafton fick Bill sin begravning och jag tänkte att hans liv blev för kort men Sofie gav honom i alla fall det allra bästa livet. Han hade aldrig kunnat få det bättre någon annanstans. Redan innan hans begravning , redan två dagar efter hans död flyttade två små kattflickor hem till oss. Lite tokigt kan tyckas kanske för ett liv kan ju inte bytas mot ett annat men det var inte meningen heller. Men vi tror att alla behövde något uppmuntrande, någon som kunde ta och fylla i alla fall ett hörn av tomrummet efter Bill. Och det kändes mest lägligt nu när barnen har lov. Min pappa såg en annons om kattungar på Ica i Vislanda. Jag ringde redan under lördagen men då de bara hade honor att erbjuda så tackade jag för mig för vi tänkte oss en liten kattpojke. Men under söndagen började vi prata om att det vore väl helt okej med en kattflicka också. Bara man ligger steget före och steriliserar henne i tid så man inte plötsligt har sju katter. På söndagseftermiddagen åkte hela familjen för att titta om någon av katterna kändes aktuell. Vi hade redan fått en bild via mms och båda såg tokigt söta ut. Sofie skulle få välja. Hon visste inte till hundra procent vilken och så tyckte nog hon och Jonas lite olika. Så det slutade med att vi köpte dem båda. Så typiskt oss. Nu har de bott här ett par dagar. De är urgulliga särskilt när de sover. När de inte sover gör de sitt bästa för att riva hela huset de är fullkomligt sjövilda de små liven. 

 

 

 

Idag tar vi det lugnt. Äter rester och vilar middag och Jonas och jag fick gå en liten promenad helt på tu man hand i eftermiddag. Igår firade vi jul på vanligt vis. Och vanligt är bra. Mina föräldrar och Kenth kom kl 13 för att doppa i grytan. Vid 15 satte vi oss för att fika framför Kalle -Anka . Vid 17 kom brorsan med familj och en stund efter knackade tomten på. När alla klappar var öppnade dukade Jonas upp ett julbord. Precis som vanligt hade han kvällen innan stått och gjort Jansson och kokat dopp. Griljerat skinka och revben. I måndags kväll gjorde han och Linnea  julköttbullar och förra lördagen stoppade vi korv. Våra gäster var mätta och nöjda när de åkte hemåt igårkväll och alla våra barn glada över sina julklappar. Och sent om kvällen blev det äntligen tid för mig att få kyssa tomten. Det kändes bra när jag alldeles för sent la huvudet på kudden. För vi lyckades tillsammans att ro även julen 2015 i land.