Ibland tror jag att en sak måste hända för att man ska kunna se nåt annat. 

 

Det var den 18 e mars och jag började skriva. Jag hade precis fått veta och visste inte var jag skulle göra av mina tankar. Han satt i en bil på väg till en fest och jag kunde inte berätta. Så jag skrev och skrev. Bakåt till kvällen den fjärde mars då allting började. Framåt. Jag skrev nästan varje dag. Jag tänkte skriva hela vägen till november. Det kanske kunde bli något av min text. Om inte annat så behövde jag skriva. Bolla mina tankar mot ett blankt papper. För det var så mycket tankar, så mycket känslor så mycket oro och jag var så ensam i allt det där så jag skrev för att tankarna inte skulle koka över.

 

Jag hoppades att det skulle finnas en färdig bok i november. Men jag tvivlade för jag är inte naiv. Jag läste igenom min text en dag  förra veckan den var bra. Mina sista ord skrev jag vid valborg. Den kvällen  när folk stod vid värmande orange-röda brasor och sjöng om hur vintern rasat ut förstod jag att det som börjat gro i takt med att vintern dog, i takt med att snödropp och krokus slog ut och vårkänslor vaknade hade slutat gro. Jag låg på soffan och skrev mina sista rader på min text medan majbrasor brann runt om i Sverige. 

 

Den andra maj fick jag berättat för mig att det var precis så som jag trodde. Det har varit svårt att få ett avslut på det här. Men igår lyckades det förhoppningsvis. Fast jag är långt ifrån säker. Om två veckor får jag veta. Jag hoppas allt är över då. Efter det kan mitt nya kapitel börja. Ett helt nytt. Ett helt annat. Ibland undrar man över saker som händer, över dess mening. Men det är kanske är så att de behövs ibland. De kanske är till för att visa  andra vägar som man inte annars hade sett.