En svacka.

Senaste veckan har det känts så mycket bättre. Jag tog mig igenom det som var jobbigt. Och kände mig glad igen. Hoppfull. Men det är som om färgerna börjar suddas ut lite grann. Det är som om bröstet snöras ihop och något ledset vilar inom mig. Det kanske är min Pms som är tillbaka. Denna tråkiga objudna gäst som varit borta sedan i februari. Med all säkerhet är det så. Jag känner igen känslan av rastlöshet, hur det liksom kryper i kroppen.  Det arga, ledsna och stressade inom mig. De sömnlösa nätterna. Hur jag ligger där mitt i natten eller i tidig morgontimma klarvaken fast jag egentligen är trött. Det är tvivel och oro. Det betyder nog att min mens kommer tillbaka om en åtta tio dagar. Säkert beror svackan på detta. 
 
Det kan vara Pms det kan också vara besvikelse på mig själv. Jag fick en chans som jag inte tog. Jag tror det berodde på nån slags förnuft. På nån slags rädsla. Och nu föraktar jag mig själv lite för det där. Livet är inte evigt. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka. Den tanken gnager och skaver. 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0