Blodet forsar längs benen och i magen har du jävulska smärtor. Det svartnar för ögonen och du är på väg att svimma.
Jag tänkte att vi skulle prata lite om missfall. Prata om hur olika de kan se ut. För ett missfall är sällan som på tv. Sällan som på film. Jag har haft fyra missfall. Tre 2013 och ett ganska nyligen. Inget av dem har sett ut så som de visas på film, ni vet plötsliga våldsamma smärtor i magen och blod som forsar längs benen. Mitt andra missfall började visserligen med en blödning ungefär som vid mens. Jag var då i v 6 -7 nånting. Blödningen tilltog och efter nån dag tog jag kontakt med gyn. Jag fick en tid hos läkaren och hos henne fick jag bekräftat att det inte fanns någon graviditet. Det blödde inte så mycket och jag hade inte direkt ont. Det var som en riklig mens ungefär. Detta var dock det av mina missfall som mest liknade ett missfall så som man tror att ett missfall ska vara.
Sen har jag haft tre missfall till. De tre värsta. De tysta missfallen. De som inte ens märkts. Dessa missfall kallas missed abortion och förkortas MA. Vid de missfallen dör fostret / barnet i magen men det stöts inte ut av kroppen utan det ligger kvar i livmodern och kroppen fortsätter att tro den är gravid. Där kan det bli kvar i månader.
Första gången jag drabbades av ett MA var 2013. Innan dess visste jag inte vad ett MA var. Jag hade fyra barn och väntade mitt femte. En kväll i vecka 6 såg jag spår av blod på pappret när jag varit på toa. Lite, lite bara men ändå tillräckligt för att jag skulle få panik och smsa min man som var på jobbet att det blir inget barn. Aldrig någonsin innan under en graviditet har jag blött och jag tänkte att blod är lika med missfall. Morgonen efter var allt bra igen men jag ringde ändå gyn. De berättade att många får en liten blödning i början av graviditeten, de sa att det är helt normalt och inget att oroa sig för. Och så länge jag inte hade ont så var det absolut inte någon fara. Skulle jag börja blöda mer eller få ont skulle jag återkomma. Veckorna gick och nån gång ibland kunde jag se spår av en liten blodig flytning i samband med toalettbesök, ibland lite brun, ibland lite rosa. Men det var ju normalt och inte någon fara det hade ju specialisterna sagt. Och dessutom växte min mage fint så jag var inte orolig. Dagarna gick och vi närmade oss vecka tolv, om ett par dar skulle vi på Kub och efter det skulle vi börja berätta. Men en kväll när jag gått en promenad och kom hem så var det klarrött blod på mitt trosskydd. Jag hade inte ont men det var färskt blod och jag föll i gråt. Morgonen efter ringde jag gyn. Vi fick en tid senare samma dag och under förmidagstimmarna började jag blöda. Riktiga mörkröda droppar. På gyn konstaterade man att jag fått ett missfall eller ett MA, något jag aldrig tidigare hört talas om. Min bebis var inte 12 veckor. Min bebis var ett litet foster utan hjärtslag, ett litet foster som stannat upp i sin utveckling redan i vecka 6-7 nånstans enligt mätning. Jag fick med mig en påse tabletter hem som jag skulle ta nästa morgon för att driva ur fostret ur min kropp. Tre tabletter att lägga under tungan och ett par påsar med smärtstillande av olika slag. Det blödde inte så mycket som jag blivit varnad att det kunde göra, jag har en väldigt riklig mens och blödningen var inte mycket värre än så och det gjorde inte så ont i magen som jag trodde att det skulle göra. Men i själen smärtade det. Fyra månader senare fick jag göra om samma behandling igen. Jag bar på ännu ett MA. Även denna gång var jag i vecka 12 ungefär när jag fick veta. Denna gång levde dock fostret lite länge än vid mitt första MA, det kanske var ca nio veckor när det stannade men enligt ultraljuden vi gick på så växte det inte som det skulle och vid det tredje ultraljudet vi gjorde så var det dött. Denna gång fick jag ta mina tabletter vaginalt istället för under tungan för denna gång hade jag inte börjat blöda alls och då gör man så. Denna gång blev smärtorna mycket kraftigare, lite som riktiga värkar. Denna gång blev blödningarna värre och jag fick se en hel hinnpåse med något något lämna min kropp. Något som skulle blivit vårt femte barn. Denna gång smärtade min själ så att jag knappt visste vad jag skulle ta vägen. Men året därpå efter ett år med två MA och ett spontant missfall fick vi vår efterlängtade femte lilla bebis.
Tidigt i våras fick jag veta att jag ännu en gång fått den lyckliga äran att bli gravid. Det var en hisnande omtumlande tanke. Glädje och skräck omvartannat. Till advent skulle vi kunna vara åtta i vår familj. Det kändes helt otroligt. Men jag tvekade och vågade inte riktigt glädjas. Min taktik var att om man inte var glad skulle man inte heller kunna bli ledsen om något hände. Efter graviditetsbeskedet följde några omtumlande oroliga veckor. Men allt efter att tiden gick började jag låta tanken snudda vid att då när hösten är som mörkast då kommer det flytta in ännu en liten svarthårig mjuk och varm liten bebis till oss och ljusa upp novembermörkret som ingen annan än ett nyfött litet barn kan. Jag provade olika namn för mitt inre, funderade på vad som skulle passa ihop med syskonens namn. Men jag tog inget för givet. Jag brydde mig inte om att fylla i pappren jag skulle ha med på inskrivningen på mödravården för jag ville inte göra det i onödan . När min sjuåring envist hävdade att jag hade en bebis i magen nekade jag. Ingen fick veta ifall det inte skulle bli något. När jag närmade mig tio fulla veckor av min graviditet fick jag vid ett toalettbesök en liten, liten blodig flytning på mitt toalettpapper. Så liten att den kunde gått obemärkt förbi om det inte vore för mina tidigare erfarenheter. Helvete, helvete, helvetes jävla skit. Jag gick upp till min man och väste fram det blir inget barn. Jag har sett spår av blod på pappret när jag var på toa.
Jag ringde 1177 som i sin tur ringde upp gyn. Jag berättade om mina tidigare missfall, jag tänkte att då måste de förstå. Men när hon ringde tillbaka till mig sa hon att läkaren på gyn tyckte att jag skulle avvakta. Det var valborgsmässoafton. Läkaren hade sagt att jag kunde återkomma på tisdagen när det blev vardag igen. Om jag började blöda mycket eller fick ont så skulle jag åka in akut. Annars skulle jag bara avvakta vila och ta det lugnt. För en liten blödning är inget farligt det är vanligt i början av graviditeten. Och jag svarade att jag vet att det kan vara så. Och jag svarade men för mig har det aldrig varit så. Jag har fem barn och aldrig såg jag spår av nån blödning när jag väntade dem. Och så har jag tre missfall bakom mig. Men jag löd och avvaktade. Och jag vilade fast jag redan visste. Och dagen därpå var allt som vanligt igen . Och jag lekte med tanken att det kanske bara var mina slemhinnor som blött lite, det kanske fanns en naturlig förklaring. Jag kanske väntade två bebisar och att den ena fortfarande lever. Man blir sån, man hoppas in i det sista fast man egentligen redan vet för man vill så jävla mycket.
På tisdagen lyckades jag få en tid på gyn. Egentligen skulle jag få vänta till dagen efter men eftersom jag redan var på sjukhuset med min äldsta dotter som hade tid på ögonkliniken när de ringde upp lyckades de klämma in mig två minuter senare. Dagen efter hade jag tid för inskrivningssamtal på mödravården så jag ville veta nu. Jag ville inte sitta på ett inskrivningssamtal med ett dött barn i magen. Jag rusade från sjukhus-entrén upp till gyn. Läkaren lyssnade och antecknade vad jag berättade och sa att du verkar känna din kropp väl. Så gick vi in i det lilla undersökningsrummet och där kom alla gamla minnen tillbaka. Jag fick smått panik i den där jävla stolen. På en tv brevid mig syntes min livmoder i svartvitt. Läkaren började undersöka. Hon berättade att jag inte hade nån pågående blödning, hon såg en fin tjock slemhinna, gulesäcken och allt som ska finnas. Allt det såg bra ut. Men jag såg ju också bilden. Jag såg inget liv. När jag väntade mitt femte barn var jag på ett vul i v 11 då var där en unge som gjorde kullerbyttor inget man kunde missa att se. Nu såg jag inget. Och läkaren fortsatte sin undersökning med orden men detta är ingen graviditet som är tio veckor och jag ser inget hjärta. Jag förstår sa jag. Min bebis skulle varit 10+1. Jag viskade när slutade den tror du. Hon mätte och daterade den till 6+2. Själv tror jag att den fanns i allafall nån vecka till. Jag fick med tabletter att ta dagen efter för att driva ut vad som skulle bli vårt sjätte barn. Det och smärtstillande. Den behandlingen misslyckades dock. Jag förstod det pga att jag varit med innan. Blödningen var för liten och smärtorna för lindriga. Så måndagen efter fick jag en ny tid för kontroll och hela min graviditet satt kvar. Jag fick nya tabletter. Denna gång skulle jag ta ta dem under tungan. Så på bussen hem la jag mina tabletter i munnen. En helt absurd grej. Där bland de andra passagerarna satt jag och påbörjade mitt missfall. Några timmar senare startade det. Jag tänker inte gå in på detaljer men man får inte vara kvackmagad när man gör denna behandling. Det blöder mängder och stora klumpar av levrat blod lämnar din kropp. Turligt nog tar de smärtstillande de mesta av smärtorna i magen. Men den i själen den rår inget på. Jag vet sedan innan att den bästa boten för att komma över ett missfall är att bli gravid igen. Denna gång är det dock inget alternativ. Så det är bara att låta tiden gå.
Mina MA blir en erfarenhet för livet. En dag kanske en av mina döttrar kommer att drabbas. Den dagen har jag erfarenhet för att stötta och jag kan berätta att det inte alltid är som på film. Är man orolig och misstänker att något är fel så ta och tjata dig till en tid på gyn. Det är bättre att få veta så tidigt som möjligt. Ur alla avseenden.
Så smärtsamt, så viktigt och så bra att du skriver om dina erfarenheter. Vi måste kunna prata om allt och hjälpa varandra! Det är ju väldigt mycket i livet som inte är som på film... Tack för att du delar med dig av dina ord om detta svåra! Kram och massa kärlek till dig <3 //Emelie