Jag tycker det är så otroligt tråkigt att läsa om

människors trötthet. Att läsa om hur tidigt deras barn vaknar om morgonen, om hur de som föräldrar försöker natta sina barn klockan sju på kvällen och sen klagar när barnet vill stiga upp klockan fem om morgonen. Och hur de själva bara längtar efter att få gå och lägga sig redan innan eftermiddag har blivit till kväll. Aptråkigt. Och vad gör jag då. Jo jag skriver ett eget långt inlägg om sömnen eller om icke - sömnen och dess biverkningar. Bara för att jag nu är så in i helvete trött.

 

Nästa månad blir vår lilla femma två och ett halvt år. Detta innebär att jag inte har sovit en endaste hel natt på just två och ett halvt år och nu verkar alla mina reserver ha tagit slut. Första halvåret var okej, då vaknade hon i snitt bara 3-4 gånger per natt och jag var hög på lyckohormoner över att ha en bebis igen så jag hade inga problem med att sova lite sönderhackat. Men från att hon var åtta månader började det bli sämre med sömnen dels för att hon fick tänder och öroninflammation på löpande band vilket ledde till att hon inte kunde sova och därför vaknade i snitt 8-10 gånger per natt, ibland mycket mer än så. Jag var trött men tänkte att ett år till fixar jag. Ingen av våra barn har börjat sova hela nätter förrän de varit ett år och har jag fixat det innan så fixar jag det nu. Jag minns att framåt senhösten 2015 när hon var ungefär femton månader så var jag så trött att jag inte trodde att jag kunde bli tröttare. Då satte jag upp ett litet mål. Att till våren när knoppar brister eller åtminstone till sommaren då när vi springer barfota i gräset hela dagarna då kommer hon att börja sova hela nätter. Det blev aldrig så. Men i somras strax innan hon skulle fylla två då sov vi nästan en hel natt i alla fall. Det blev en natt då hon bara vaknade en enda gång. Nu vänder det tänkte jag. Det gjorde det inte. 

 

Ibland blir jag så rädd för sömnbristen och dess konsekvenser. Överallt läser man ju hur viktig sömnen är. För kroppen, för knoppen, för själen. Livsviktig. Sova bör man annars dör man. Mitt närminne är borta sedan länge. Jag ställer fram min väska i köket när jag ska gå till jobbet om kvällen. Två minuter senare går jag ut i tvättstugan och undrar var fan min väska är. Då berättar min dotter att du satte den nyss i köket. Jag går ut och hämtar posten två gånger. Andra gången är det ingen post i lådan för jag har nyss hämtat den. Jag har ingen aning om att jag ens satt igång tvättmaskinen när den piper att nu är den färdig.  Jag går till kaffebryggaren för att brygga kaffe och upptäcker att kaffet redan är klart. Och så är det det där med humöret. Mitt humör åker berg och dalbana. Jag blir irriterad för minsta lilla . Blir lätt vansinnig för struntsaker och stress det klarar jag inte alls. På något vis lyckas jag minnas möten , frisörtider och tandläkarbesök . Jag kommer ihåg barnens aktiviteter och vilka dagar jag ska jobba. Men jag börjar bli rädd för att glömma även på jobbet. Jag har ofta ont i huvudet och blir lätt yr. Och jag är konstant hungrig. Jag äter och äter men känner mig aldrig mätt. Jag läser tecken på utbrändhet som dyker upp i sociala och konstaterar att jag har dem alla. Jag får nästan panik när jag läser att det viktigaste för att bli hel igen är sömn. Massor av sömn.

 

Jag vet att detta går över. Att min lilla en dag kommer börja sova nätterna igenom. Det har alla de andra gjort. Men att det ska ske i vår när knoppar brister eller i sommar när vi springer barfota I gräset hela dagarna det vågar jag ej ens önska. Men jag behöver det nu. Jag behöver min sömn så jävla mycket för att må bra.