Han blev fjorton år igår vår fina Hampus. Fjorton år, jag förstår det knappt för visst var väl jag själv nyss fjorton. De har gått fort de här fjorton åren. Jag tycker liksom nyss han började skolan. Tycker nyss han slutade trean. Tycker nyss han var liten och hans högsta önskan var att få se en giraff i verkligen. Hampus var alltid en snäll liten unge. Ett enkelt barn. Snäll och klok och full av humor. Det är han fortfarande. Jag är stolt över min "lille" pojk. Skulle alla ha ett så varmt hjärta och vara så kloka som han så skulle världen vara en mycket vackrare och tryggare plats. Igår var det hans födelsedag och hans tur att välja fika och födelsedagsmiddag. Han valde glass och maränger. Och räkmackor till kvällen. Såklart. Det brukar bli något med räkor om han får bestämma. På söndag är det storasysters tur att fylla år. Så jag fortsätter att frossa i nostalgi ett par dagar till så som jag alltid gör när något av barnen fyller år. Det är märkligt hur man kan minnas dagarna kring barnens födelse så i detalj att man till och med kan minnas känslor man kände. Jag kan se mig själv i det gemensamma tv-rummet på BB med Jonas vid min sida kvällen den 24 januari 2003 när vi gick och väntade på att igångsättningen skulle ge resultat. Jag kan se det unga paret som satt där med sin nyfödda lilla pojke mellan sig. Och jag kan känna hur jag längtade. Jag minns människor jag träffade där i tv-rummet 2003 men jag minns knappt vad jag gjorde igår. Hoppas aldrig minnena från mina förlossningar, dagarna innan  eller minnena från den allra första tiden med sitt lilla nya barn någonsin försvinner.