Tjugoåttonde januari alla redan. Den gick fort den här månaden också. För några år sedan hade jag alltid jobbigt med januari ni vet så som många känner för november. Jag brukade tycka januari var evig. Den kändes ofta lång, tung och mörk och jag brukade känna mig trött och lite ledsen utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Men ifjol blev det inte så och jag tänkte att det är nog för att jag får spendera mina dagar som mammaledig med en liten bebis.

 

Folk brukar säga att om man går in med en positiv attityd så blir det bra. Det blir vad man gör det till. Men jag tänkte nog mer usch januari igen nu vid årets början. Trista januari. Men även i år uteblev känslan av att  längta mig bort, känslan av rastlöshet och bedövande trötthet. Jag har till och med bitvis känt mig pigg trots min ständiga sömnbrist. Piggare än på länge och med en känsla av hoppfullhet. Förra veckan med snö och ljus fick mig att vakna från decembers trötthet. Jag började jazza igen. Dansa fuldans för familjen, sjunga och leka rockstjärna på mitt eget köksgolv. Jag började dagdrömma igen. Bubbelgumsrosa drömmar och jag kände mig för första gången sedan vårdbidragskarusellen hoppfull inför framtiden. De ljusa soliga dagarna gav mig ett pirr i magen och jag gick runt med en känsla  som kan liknas vid den jag alltid fylls av i mars nån gång när vårens första dag brukar inträffa. Att de små hållt sig friska vilket ju inte brukar vara så vanligt i januari har såklart gjort allt mycket lättare.  Nu har snön smält bort och min hoppfullhet tonats och grubbleriererna kring framtiden har bosatt sig i mitt huvud igen. Men jag försöker fånga dagen. Det försöker jag verkligen. Och det att man varje eftermiddag ser att ljuset stannar lite längre för var dag som går. Det känns yes och jippi. 

 

Imorgon fyller Sofie 16 år. Inte klokt. Jag kan liksom nästan inte greppa det. Hur kan hon redan vara 16. Hur kan jag ha ett barn som är 16 år. Det känns faktiskt inte så länge sen jag själv var 16. Och i måndags fyllde Hampus 13. Även det känns väldigt märkligt. Lilla Hampus, lillebrorsan. Jag får lätt panik över hur fort tiden går och över hur kort ett liv är. Om bara några år är de två vuxna och jag tänker på hur det skulle varit om vi stannat vid två barn. Var hade vi bott, jobbat, vilken bil hade vi haft, hade vi rest utomlands och sånt. Undrar hur jag känt för tiden, om den gått saktare då. Jag vet inte och får aldrig heller veta. Men när jag ser hur fort de växt upp så är jag i alla fall väldigt tacksam och glad att vi fick tre barn till. Någon i det här huset var nämligen färdig efter två. 

 

 På väg.

 

 Liten blir stor. Hampus från alldeles ny till nu.