Årskrönika 2016

 
 Ett år. Ännu ett år har passerat. Jag stegade in i 2016 arg och bitter över politikernas beslut att plocka bort vårdnadsbidraget. Jag var trött efter fighten. Det var vinter. Snö och kallt. Och jag var sådär januaritrött som jag oftast är. Januari råkar ju vara den månad jag tycker sämst om. Men så kom februari och man kunde ana ljuset som var på väg. Far fyllde 75 och vi firade honom på Ryssby Hotell. Inom en blinkning var det mars, den första vårmånaden. Vi kastade tillfälligt våra tjocka jackor. Krokus och snödropp stack nosen ovan jord. Vi drack kaffe utomhus. Solens första varma strålar värmde våra bleka kinder. Vi grillade korv som vi åt ute i trädgården vid det lilla blå barnbordet. Och inom mig var känslan god över vetskapen om att våren är på väg. Men jag tänkte på framtiden. Det var ett gnag hela tiden. Och framtiden närmade sig med stormsteg. Jag beslöt mig för att prova jobba lite kvällar inom vården. Trots att jag sagt aldrig mera vården. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det. Allra första gången jag klev in genom dörrarna var det med en stor klump i magen. Jag ville bara vända i dörren, jag kände mig så felplacerad. Det var jobbigt att åka från Saga på kvällen. Vi hade ju aldrig innan varit ifrån varandra så många timmar i sträck. Men det gick bättre och bättre för oss båda för varje gång. Och jag visste att alternativet var sämre. Så kom maj. Och hon var så där överljuv i år som bara maj kan vara. Varm och vacker och hela världen var ett enda dofthav av hägg, syren och körsbärsblom. Vi tog långpromenader på landet och besökte lammen tusen gånger. Dansade över maskrosängar och njöt vackra kvällar. En resa till Liseberg blev det också. Barnen tog årets första dopp. Vi gjorde picknickar. Och när jag cyklade hem från jobbet om kvällarna så var det under vackra ljusa himlar med ljummen vind i håret. I efterhand skulle det visa sig att maj blev årets bästa månad på alla plan.
 
Juni blev lite kylig och våt. Vi hade visioner om att måla om huset men hann bara en gavel under hela sommaren. Barnen gick på sommarlov. Sofie slutade grundskolan. Det var en stor omställning. Linnea började sommarsimskolan och veckorna rann i väg. Sen kom juli. Juli var vacker i hela landet utom här. Jovisst hade vi soliga dagar men inga riktiga värmeböljor. De hetaste dagarna inträffade när vi var i Stockholm. Vi fick ett par bra dygn där tillsammans hela familjen. Roliga, heta och minnesvärda.
 
 Det blev ett blåbärsår i år och vi gjorde pajer på löpande band. Varje kvälI gick vi ut i trädgården innan Saga skulle sova för hon ville titta på sniglar. Eller “kiel” och “kigel” som hon senare kallade dem för. I augusti började ångesten för hösten tränga sig på riktigt ordentligt. Någonstans här beslöt vi att skjuta på Sagas dagisstart. Vi tänkte prova om det gick att leva på lönen jag får in på mina jobbkvällar. Det kändes som det bästa alternativet för alla. Augusti fick ett tufft slut. På en vecka hände det för mycket. Sonen blev slagen på Mohedadagen. Efter det blev jag nojig mot allt och alla. När en okänd ger sig på världens snällaste då är världen ful. Linnea slog upp pannan första skoldagen och istället för att få uppleva den där spännande glada känslan första dagen i ettan tillbringade vi hela förmiddagen på vårdcentralen. Samma vecka,  skolterminens första fredag ringde en förälder till ett barn i Lovisas klass och berättade att bilen Lovisa åkte i på väg till deras utflykt hade voltat. Jag fick panik. Sofie började gymnasiet och hon trivdes inte alls och tvekade över sitt val. Jag var trött när september kom. Så in i bubblans trött.
 
 I år fick vi äppel på vårt träd för första gången, massor av små goda fina äppel och Linnea och Saga kunde nästan göra en paj på egen hand när säsongen var över. I oktober hade jag avslutat min mammaledighet och jag började jobba mer kvällar än innan då detta nu blev min enda inkomst. Efter höstlovet började Sofie ett nytt gymnasieprogram. Hon började trivas och jag kände sån lättnad. November gick fort. Vi började tänka på julen. På julbak och paket. Och plötsligt var det december. Med julstress och allt som hör till. Nu är julen över och med facit i hand blev det en fin jul. Vi gick som på nålar sista veckan innan jul då magsjukan härjade överallt. Både på jobben och i skolan. Linnea hade det tre veckor innan jul. Då klarade vi andra oss. Även om jag kände symtom. Och till vår stora glädje klarade vi oss över jul även om hoten haglade från alla håll. Men precis som julhelgen var över åkte Sofie dit. Sofie som klarat sig under alla år som hon haft diabetes med undantag för nån kräkning för fem år sedan. Vi har varit tacksamma att hon sluppit det för både diabetessjuksköterskor, diabetesläkare och föräldrar till barn med diabetes har berättat hur svårt och jobbigt det är när man insjuknar i maginfluensan om man har diabetes. Ofta krävs det sjukhusvård och det kan bli  livshotande. Nu vet vi. Det var lika fruktansvärt och jobbigt som vi hört. Det var en kväll och natt full av oro. Jag ställde klockan på ringning varannan timme för mätning av blodsocker och ketoner och för att dutta insulin. Det är när man får ketoner i blodet det börjar bli farligt. De kan leda till syraförgiftning och att organen börjar svikta. På ett par få timmar drog de iväg ordentligt. Jag började bli riktigt rädd. Jag började förbereda mig på att åka in. Och jag kunde inte alls somna om förrän det var dags för nästa provtagning. Då klockan fyra hade ketonerna sjunkit rejält. Och låg på normala värden. Ett par timmar senare var de lite förhöjda igen. Men nu började Sofie må bättre. Hon kunde få i sig lite blåbärssoppa och när hon fixade det kunde vi också börja ge insulin igen. Vi grejade det. Men det var en omskakande upplevelse. Jag hoppas att hon aldrig får maginfluensan igen och jag hoppas att människor som nonchalerar 48-timmars regeln förstår vad de kan utsätta andra för. Det som bara är äckligt och jobbigt för oss vanliga kan bli fruktansvärt och till och med dödligt för en annan. Nu går vi på tårna igen, vi undrar om vi andra klarar oss, om vi ska avsluta året med en glad trevlig nyårsafton eller om det istället ska bli en spyårsafton.
 
2016 det blev ett konstigt år. Varken bra eller dåligt. Än är det inte över vad som helst kan hända. Ur det stora perspektivet har det hänt massor av skit i världen som fått mig att känna att världen är en ond och otrygg plats. Men i min lilla värld har det väl ändå varit rätt okej. Men nåt favoritår det blir det dock inte. Det jag kommer minnas som det bästa med året är maj. Vackra fina maj. De soliga septemberdagarna. Att Sofie tog beslutet att byta gymnasieinriktning och att jag bestämde mig för att våga ge åldringsvården en chans. Det är mitt bästa beslut i år. Jag har träffat massor av trevliga kollegor och fina roliga vårdtagare. Jag trivs och jag känner att detta är yrke är ett av de viktigaste man kan ha. Jag känner mig oftast glad i hjärtat när jag går hem och vet att jag gjort mitt allra yttersta för att de boende ska ha fått en så bra kväll som möjligt. Och att vi på grund av detta kan avvakta med Sagas inskolning på förskolan det känns mer än bra.
 
 
Gott nytt år! 
 
 
 
RSS 2.0