Är det inte fredag väldigt ofta. Eller är det bara jag som tycker att tiden  rusar. Det är som om det bara går fortare och fortare ju mer jag vill att det ska sakta ner. Vi är mitt i vitsippetid nu och här vill jag vara. Jag vill vara här länge. Ett liv, en vindpust var det någon som sa och det stämmer tycker jag.

 

Igår kväll gick jag brevid på jobbet för andra gången och det gick bra. Även hemma hade det gått bra. För att slippa gråt och mammalängtan hos den lilla vid läggning hade hon istället fått somna i soffan och så satt de när jag kom hem. Fina så att hjärtat smälte. Linnea väntade dock in min hemkomst innan hon slöt sina blå. Men hon tog sovmorgon idag så hon har fått sin skönhetssömn ändå. Nästa vecka gör jag min sista brevidgång sen ska jag vara klar för att kunna gå in och ta egna pass.  Spännande. Och Jonas har fått skriva på papper nu om att han får förlängt på jobbet så nu vet vi att han får vara kvar nästa termin också. Det känns bra.