Det är som om att dagarna bara går fortare och fortare. Vad jag gjorde förra veckan har jag nästan glömt. Men på måndagen var jag och Saga med Linnea i skolan. Det var mysigt och kul att se lite hur de jobbar och som bonus blev vi bjudna på en god lunch. I tisdags och onsdags var vi som vanligt på sångstund och om eftermiddagarna har vi hållt till i lekparkerna.

 

Så kom helgen. I fredagskväll hade vi glöggpremiär. Och det var minst lika gott som jag mindes. Natten till lördagen hade Saga en jobbig natt. Med täppt näsa och hosta och lite svårt med andningen. Men det lättade när vi klev upp och stod och andades kall nattluft i altandörren en stund. Under lördagen åkte hela familjen in till Växjö. Där hade de öppet hus på gymnasieskolorna. Vi besökte en av dem. Den som har det estetiska programmet, vilket känns mest aktuellt för Sofie. Det kändes lite konstigt att kliva in genom dörren där. Jag fick en tår i ögonvrån. Gymnasiet hur är det möjligt. Hur kan det ha gått så fort. Sofie var ju nyss liten. En liten tjej på fyra, fem år. Vi samlade på oss lite broschyrer om olika program  och satte oss för att fika. Vid bordet intill satt en tjej som jag gick på folkhögskola tillsammans med. Under sista året vi gick där  blev hon gravid. Det verkade häftigt. För första gången i mitt liv började jag själv tänka på barn. När det var ca 3 veckor kvar av terminen fick hon en liten dotter. Och en knapp  vecka efter att skolan var slut fick jag veta att jag väntade mitt första barn. Vi hälsade och började prata lite grann. Hon hade fyra barn nu. Den äldsta hon som föddes under tiden på folkhögsskolan hade fyllt 16. Hon läste musik på skolan vi besökte. Musik, samma som Sofie vill gå om hon kommer in. Och jag tänker så häftiga de är livets små sammanträffande. 

 

Fina dagar under veckan som gått. 

 På väg hem från Växjö i lördags. 

Igår var det en otroligt vacker höstdag. Lite som om det vore vårens första dag. Fast tvärtom. Ändå hade jag lite svårt att njuta till fullo. Jag kände mig så stressad över allt man skulle behöva göra allt, det där man aldrig kommer ikapp. Trädgården skulle behövas göras iordning inför hösten. Och inne var det helt uppochner med stök och tvätt överallt. Fönster som skulle behövas putsas och en groventré som skulle behövas tömmas helt för att sen bära in bara det vi verkligen  behöver. För att inte tala om garaget. Ibland blir det bara för mycket. Man springer ihjäl sig men ändå kommer man inte ikapp. Alla andra verkar ha det så fint. De verkar hinna hur mycket som helst. Jag undrar hur de gör. 

 

Men mellan varven njöt jag av dagen. Jag gjorde en äppelpaj som vi åt på en filt i solen. Jag gick en promenad på landet med en sovande Saga i vagnen.  Linnea och jag satte lökar som förhoppningsvis levererar små krokus i vår. Jag tog cykeln ner till sjön för att prova den cykelväg som nu blivit färdig och för att säga tack för i sommar. Jag hoppas vi ses nästa år igen. Och på kvällen när Jonas och barnen gick på bio så gick Saga och jag till lekplatsen.  En lekplats som badade i ett gyllene sken. Vi satt och gungade till fågelsång och jag såg en hackspett högt i en tall. Vi hade en fin kväll tillsammans där just när solen just gick ner. Det var som om detta var sommarens absolut sista dag. Vackrare dagar ser vi nog inte förrän i vår. Det kändes som en dag tillräckligt vacker för att dö på.  Och när vi gick hemåt hand i hand hon på vingliga ben med en månskära ovan huvudet. En liten månskära  mot en vackert pastellfärgad himmel. Då var det nästan magiskt. 

 

Vackra söndagen.