Året 2013.
Februari. Min pappa blir sjuk och hamnar på sjukhus. Det visar sig att han fått en propp i bakhuvudet och hans hjärta arbetar inte alls som det ska. Vi firar hans 72 årsdag på centrallassarettet i Växjö bland strokepatienter och pappa ser med ens så trött och gammal ut. Min starka fina pappa han ska inte vara där. Än en gång påminns vi om hur kort och skört livet är. Pappa får en fantastisk vård och efter nån vecka kan han åka hem med nya mediciner och en tid för elchocksbehandling av hjärtat.
Mars. Jag går på promenad en fredageftermiddag i början av mars. Blir lycklig ända in i själen när jag ser ett gäng krokusar sticka upp sina små näsor intill husväggarna. Sambon ska jobba under morgondagen, en lördag... Jag kastar iväg en tagging på honom på facebook, ett meddelande som lyder: Hur tänkte du nu, jobba en lördag när det är islossning och ägglossning och jag är gladare än kvarterets alla katter, fatta vad du missar.
Tio dagar senare gör jag ett positivt graviditetstest. WOW vi ska bli fembarnsföräldrar! Vi är chockade men glada. Vi firar påsk och köper ny bil efter att ha varit utan bil i nästan fyra månader.
April.Våren är på väg. Min mest älskade årstid. Krokus, vitsippor och snödroppar står i blom. Det känns underbart att det efter en evighetslång vinter faktiskt blivit vår igen.
Maj. Vackra underbara fina maj. Med cykelturer på landet bland bräkande lammungar, med värmande solstrålar mot min kind, med fågelkvitter, nyutslagna björklöv, med en kaffe intill husknuten, med liv, med en sagolikt vacker värld.
Mitt i allt det här vackra får jag missfall. En liten blödning, ett besök på gyn. En underbar läkare som berättar att jag drabbats av ett MA. Att det lilla livet avstannat i utvecklingen flera veckor tidigare men att min kropp valt att bära det vidare. Jag får med mig tabletter hem som ska stöta ut det som skulle bli vårat femte barn. Jag gråter och gråter och gråter.
Juni. Vi går till hembygdsparken där barnen har sin skolavslutning, det är högtidligt med flaggor och och marschmusik när hela skolan tågar in. Min mellantjen har fått äran att bära ettornas flagga, jag gråter när barnen sjunger somriga sånger, jag gråter när niorna håller tal, jag blinkar bort en tår en tår av stolthet när treorna kör sin bugguppvisning. I år går vår son i trean och han buggar som om han aldrig gjort nåt annat. Jag gråter med sonen när han kramar om sin lågstadiefröken, hans underbara fina fröken som de nu lämnar när de ska börja mellanstadiet.
En vecka senare är vi tillbaka i hembygdsparken och svänger våra lurviga runt midsommarstången. Vi har ätit midsommarlunch med mina föräldrar och farbror Kenth. Under kvällen ansluter ett gäng sköna norrlänningar till vårt midsommarfitrande och vi sitter ute på altanen till dagen börjar gry.
När Juni snart ska bli Juli åker vi till Stockholm med fyra förväntansfulla ungar, kliver på tåget en tidig torsdagsmorgon, vi får fyra fina soliga, roliga, minnesvärda dagar i vår huvudstad.
Juli. Sambon går på semester och jag som varit ledig ett tag ska sommarjobba i två veckor. Det är soliga fina dagar. Vi kvällsbadar i solnedgången i vår fina lilla insjö. Vi badar när jag är ledig. Vi ser på Allsång på tv och längtar tillbaka till Stockholm. Vi äter glass i stora lass. Jag får semester. Sambon och jag firar 18 år tillsammans. Vi skålar i alkoholfri champange. Jag får ett MF igen. Ett tidigt. Tårar och besvikelse igen. Men det är semester, det är sommar, jag vill vara glad. Men tankarna maler,vad är det för fel, varför blir det så här? Vi tillbringar dagarna vid sjön, det suger lite grann att inte kunna bada när vi har den finaste sommaren på flera år. Men jag njuter av att se mina ungar i vattnet,av att se sambon busa med dem där i plurret, njuter på bryggan med solen brännande på mina axlar.
Om kvällarna grillar vi, jag spelar quiskampen med sambon, sittandes ute i trädgården i en varsin solstol med ett glas vin. Ungarna är ute och leker, och leker och leker. Och livet är helt jävla underbart. Aldrig, aldrig vill jag att sommaren ska ta slut.
Augusti. Juli blir till augusti men jag vägrar vända blad i min kalender, Jag vill aldrig att sommarens lata dagar och underbara kvällar ska ta slut. Vi åker till Karlskrona,en favorit i repris. Tar en hotellnatt bara för att komma iväg lite grann och ha det gott, och vi får ett fint dygn i denna vackra sommarstad.
Så börjar skolor, jobb och dagis igen. Folk pratar om hur skönt det är att komma in i rutinerna igen. Men jag kan inte hålla med dem.
September. Jag får ett tillfälligt vik på 75% på småbarnsavdelningen. Jag trivs, tycker det är kul att jobba och dagarna går fort. Det går bra att lämna lilltjejen på dagis igen efter ett par veckor av gråt, magont och ovilja. Sonen klipper av sig håret efter att ha haft långt i många år och jag har plussat igen. Jag tror på tredje gången gillt. Jag är hoppfull. Sommaren hänger sig kvar, september visar sig från sin bästa sida. Och det säger bara poff så är det oktober.
Oktober. Höst. Mellanbarnen tävlar i friidrott i Växjö olympiaden, sonen springer till sig en bronsmedalj i 600 meter. Jag jobbar som timvikare och får nästan mer jobb än vad jag vill ha. Oktober förvånar mig, jag minns hösten som grå och mörk, men denna hösten är solig och färgsprakande. Jag får extra kontroller på gyn. Allt ser bra ut. Men en morgon är den där igen, en liten, liten blödning. Två dagar senare får jag en akuttid hos läkaren. Än en gång är jag tillbaka i den där jävla stolen, sekunderna står still, läkaren tittar och tittar på den lilla svartvita tvmonitorn. Så tittar hon upp och säger jag är ledsen Linda. Men det är inte hon som är ledsen, det är jag som är ledsen. Förtvivlad, förkrossad. Jag vill rusa därifrån, springa rakt ut i ingenstans och skrika ut min besvikelse. Jag vill slå sönder något, krossa stampa skrika och slå. Men jag är helt matt. Musten går ur mig. VARFÖR, VARFÖR,VARFÖR. Men jag tar mig samman. Sätter mig vid läkarens skrivbord. Får mina påsar med tabletter. De som ska driva ut och de smärtstillande. Åker hem och ringer till jobbet och säger att jag tyvärr inte kan jobba imorgon.
En vecka senare börjar barnens höstlov. Stormen de varnat för blåser in över småland men vi klarar oss ganska lindrigt. Fast i vårt kök börjar det droppa vatten i taket. Panik orkar inte mer nu. Dagen efter kommer en kille från en fuktfirma som lokaliserar vattnet från ett läckande takfönster på ovanvåningen.
November. Årets mörkaste dystraste månad och jag är trött, trött, trött. Jag har tappat lusten, tappat orken och gnistan lite grann. Humöret är en katastrof. Jag har börjat tvivla. Tvivla på allt. Min hjärna ger mig ingen ro. Jag är så trött på
mig själv, på mitt jävla humör. Jag känner mig helt passe´, tjock, ful och gammal. Självförtroendet har gått i botten.Jag är så arg och besviken på min egen kropp som inte längre funkar och jag är rädd rädd för sjukdomar och annat som kan komma och ta dem jag älskar ifrån mig. Jag är rädd för sjukdomar som kan komma och ta livet ifrån mig.
December. Så mysigt det blev med alla julljusstakar. Äntligen får barnen öppna först luckan i kalendern. Vi sjunker ner framför första avsnittet av Barna Hedenhös uppfinner julen och vi älskar den från första avsnittet. Vi kokar julgodis, går på luciatåg bakar pepparkakor, julstökar, fikar, väntar på snön, och jag får veta att jag fått tjänsten på förskolans småbarnsavdelning, den jag så gärna ville ha.Vi firar jul och får julledigt:)
Snipp snapp snut och där var året nästan slut.
URL: http://www.himmelsblaaogon.blogg.se
Åh, ad fint du skriver - som alltid! Hade önskat att fler hade hittat in till både dig och mig för det är vi värda.
Du skriver med sådan inlevelse, man förstår varenda känsla, varenda ord. Vad roligt att läsa om ditt år - själv orkar jag nog inte göra en årsberättelse, vet hur lång tid det tog förra året ;-)
Om ni vågar försöka en gång till så hoppas, hoppas, hoppas jag på att det går bra för er, ni som vill så gärna <3 Och fastän jag egentligen också hade velat så är det nog stopp här nu. Nog.? Har för litet hus (kan man skylla på det..) ;-)
Stor kram till dig!