Jag läser i Aftonbladet att sångerskan Molly Sanden fått diabetes typ 1. Jag berörs. Jag gråter en skvätt för henne. Jag hoppas att hon snart mår bättre. Jag gråter en skvätt för alla barn och ungdomar som varje år, varje månad och varje dag insjuknar i diabetes typ 1. Denna livslånga sjukdom.

 

Jag beundrar dem alla, jag beundrar dem för att de står ut med alla blodsockermätningar de måste göra varje dag, jag beundrar dem för att de står ut med alla insulininjektioner de måste ta varje dag. Och för att de varje dag måste kämpa för att nå ett så bra blodsocker som möjligt. Jag ser på min egen fina dotter som fick diabetes då hon var sju år, hur trött hon blir när blodsockret svänger. Ena veckan värden som ligger alldeles för hög, och andra veckan känning efter känning. Flera nätter denna veckan har hon vaknat av lågt blodsocker, fått gå upp och äta druvsocker, ändra på insulindoserna i pumpen, och även fått gå upp för att äta en banan eller dricka ett glas mjölk. Och jag beundrar dem för alla dumma frågor och kommentarer de ofta får höra angånde sin diabetes. Jag beundrar alla föräldrar som lever med små barn som har diabetes, arbetet de lägger ner dag som natt för att deras barn ska få må så bra som möjligt.

 

Jag hoppas att Molly kan ge diabetes typ 1 ett ansikte utåt, att sjukdomen kan bli ännu mer uppmärksammad, så att folks okunskap kring sjukdomen förbättras. Fortfarande har folk en ofta en helt fel uppfattning om varför man får sjukdomen. De flesta tror att den går över, att man genom att ändra på sin kost och vikt kan bli av med den. Och få vet hur pass allvarliga konsekvenser den få. Trots att det är 2012 så finns det alldeles för mycket missförstånd och okunskap om denna sjukdom.

 

En stor kram till Molly och alla andra barn och ungdomar som haft oturen att bli en av dem som drabbats.